Las Patronas: 20 år av hängiven kamp för de papperslösa migranterna (Del 1)
AlaiAmlatina
LatiCes översättare: Edit Holm
Den 5 februari i år är 20-årsdagen för Las Patronas (beskyddarna eller skyddshelgonen, öa.) outtröttliga humanitära arbete till förmån för de papperslösa migranter som korsar det mexikanska territoriet på väg mot USA.
Deras by La Patrona, som ligger i regionen Amatlán i den mexikanska delstaten Veracruz, utgör obligatorisk anhalt för det tåg som kallas "La Bestia" (odjuret, öa.), som på vagntaken transporterar tusentals papperslösa som har blivit utslängda till migrantlivets skyddslöshet från sina hemländer av korrupta regimer och system i sönderfall som glömmer bort dem som befinner sig i samhällets yttersta, stinkande utkanter utan möjlighet till utveckling.
Las Patronas är en grupp kvinnor som går ut till järnvägen och kastar upp påsar med mat och vattenflaskor till migranterna som färdas ovanpå La Bestia. De är levande exempel på vad det innebär att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Med dem lever handlingen. Aktionen. Mobiliseringen. Att skapa medvetenhet om situationen med de papperslösa flyktingarna är en grundbult i deras bidrag till denna globala problematik.
Las Patronas, som är kända över hela världen för sin outtröttliga kamp, fyller år i år, och det tål att nämnas att det är första gången de firar sin årsdag. Jag hade den enorma äran att få prata på telefon med Norma Romero, koordinator för Las Patronas. Det var ett samtal som inte alls liknade en journalistisk intervju utan snarare en pratstund mellan en papperslös som mycket väl skulle kunna ha suttit ovanpå La Bestia på sin väg mot USA, och en kvinna som när som helst hade kunnat sträcka ut handen för att hjälpa henne.
Crónicas de una Inquilina (En gästs krönikor, öa.) har nöjet att under fliken Encuentros (möten) få presentera: Las Patronas. Ha en trevlig läsning och om ni kommer på något, kommentera och dela gärna, för dessa hjältinnor med leriga fötter är brinnande facklor i likgiltighetens mörkaste hörn.
- Vad är det som händer den 5 februari 1995?
Två av mina systrar – Rosa och Bernarda – gick ut för att köpa bröd och mjölk till frukosten, och när tåget kom gick det långsamt eftersom är en övergång där måste det sänka farten, och vi tänkte att människorna som kom med tåget var från Mexiko och att de hade klättrat upp på tåget för att vara lite äventyrliga, ibland vill ungdomar testa saker, så är det ju. Vi tänkte att de kunde åka med eftersom att de inte betalade någonting, men mina systrar hörde att de ropade "frun, vi är hungriga" och Rosa och Bernarda tänkte att de bara lurades. Så passerade nästa grupp och de sa också "frun, vi är hungriga, ge ett bröd åt oss". Då slängde en av mina systrar upp en påse med bröd och vin till den efterkommande gruppen. Nästa grupp ropade också, och då slängde de upp mjölkkorgarna också. Och så kom de hem och då frågade mamma dem vad de hade gjort av brödet och mjölken som hon hade sagt att de skulle köpa och de försökte förklara: vet du vad, mamma, dom på åker på tåget är inte från Mexiko för de pratar som att de är ifrån något annat ställe, jag vet inte varifrån, och de skrek att de var hungriga.
Då samlades vi där hemma hela familjen och pratade, på den tiden hade vi faktisk till och med pengar över för allt var så billigt, idag är en matkasse med de mest grundläggande sakerna dyrare, tyvärr. Så vi började göra små tacos, med lite ris och ägg och bönor. Och så la vi åtta små tacos i varje påse. Dagen efter att mina systrar gett bort brödet och mjölken satte vi igång att laga mat och det blev 30 lunchpaket, sen sa min apá (pappa, öa.) att okej, nu ska ni ge dom en taco, men vad ska de skölja ner den med? Fyll små flaskor med vatten, sa han. Men de kunde inte gripa tag i vattenflaskorna för de halkade ur händerna på dem, så när vi kom hem och berättade för min apá sa han att vi skulle knyta ihop dem två och två med ett snöre, och det gjorde vi.
Och så börjar berättelsen om Las Patronas som har spritts över hela världen; med en familj som inte förblev apatiska inför okändas nöd. Hur många av oss skulle göra något liknande?
Ni började med 30 lunchpåsar. Hur många ger ni nuförtiden?
Just nu från 2014 har saker och ting ändrats – på grund av Plan Frontera Sur som innebär att de mexikanska myndigheterna gör det kriminellt att vara papperslös och gör att de som inte har papper söker andra transportvägar för att komma till gränsen mot USA – förr skänkte vi mellan 600 och 700 luncher för det var mycket folk som korsade gränsen, vi kunde ha upp till tusen personer per dag. Vi letade efter pan de dulce (en slags kaka, öa.), tortillas, vad som gick att få tag i, allt som vi hittade och vi bad folk att skänka sin mat och inte slänga den, för många slänger bort det som blir över. Och så gjorde vi insamlingar och folk började att förstå att det fanns ett behov och började skänka mat. Och på det viset började folk engagera sig också.
Det har inte varit lätt, det är klart, för innan var det ett brott att hjälpa en papperslös och vi var tvungna att vara försiktiga. När jag hade bildat en grupp tillsammans med min familj startade jag en till mitt i byn tillsammans med några andra kvinnor för att de skulle hjälpa oss, så de gav mat där och vi här. Och det var så vi började men sen började det komma negativa kommentarer från folk: "de är kanske inte galna, men det är olagligt att hjälpa migranterna, de kommer att bli anklagade för att vara människosmugglare". Kvinnorna hjälpte till i två år ungefär men sen började deras män att säga att "du kommer bara att skaffa dig problem när du håller på sådär, vem vet vad som kan hända", då blev kvinnorna rädda och sa till oss att de nog inte kunde vara med längre. Jag sa till dom att det var OK för jag vill inte vara den som gör så att de får en massa bråk med sina makar. Av de 25 som vi var när vi började blev vi 15, och av de 15 är vi 14 kvar idag.
Idag skänker vi bort 100 luncher till dem som åker på tågen och till dem som kommer till fots hem till oss, för det finns migranter som går av eller är skadade eller trötta och de kommer till matsalen och vi tar hand om dem här. Antalet har minskat på grund av maffians utpressninggssystem– Som godkänns av de kommunala och statliga myndigheterna och av migrationsmyndigheten i en ful allians med kriminella grupper som är kända för det våld som de behandlar papperslösa migranter med.–
Tjugo år, det är ett hav av minnen…
Vet du, man måste vara tacksam mot Gud för allt han ger oss. Jag tackar Gud för att han har gett mig föräldrar som har lärt mig att arbeta och som gett mig värderingar. Jag har haft turen att ha en make som skött sig och som inte lagt sig i mina beslut och som stöttat mig – Romeros make är nu död – och som gett mig ett lugnt barn som studerar och lägger manken till.
Att gå från ord till handling
Norma undervisade i den katolska tron i kyrkan i hennes by men kände ett tomrum, att hon inte räckte till. Hon bråkade vid några tillfällen med andra kvinnor i kyrkan, eftersom hon inte tyckte att det räckte att gå i mässan och sen leva med avundsjuka, fördomar och dubbelmoral utanför kyrkan. Hon drog sig bort från undervisningen och bad Gud att ge henne ett tecken. Hon ville gå göra något istället för att prata, och tecknet kom när hon minst anade det.
Den där dagen 1996 har vi precis delat ut mat och efter att vi gjort dagens jobb går jag hem till mig och vi lägger oss. Runt halv tolv kommer en väninna från gruppen och knackar på dörren och säger: "Norma, tåget har precis stannat och det är ungefär 500 personer ombord men det är en sjuk man med också, och jag har med mig hans fru och en vän till honom". Jag såg dem genom fönstret och jag sa till dem att vänta tills jag hade klätt på mig. Väninnan gick hem till sig för att sova och lämnade dem där utanför dörren, och när jag kommer ut säger kvinnan: "Hjälp mig, jag gör vad som helst" och hon föll på knä framför mig. Jag sa direkt åt henne att resa sig upp, jag behövde inte tänka två gånger, och jag sa till henne att hon skulle visa mig var hennes man befann sig. Det var tecknet jag behövde. I den stunden förändrades hela mitt liv.
Jag tog min mans lastbil och jag tänkte inte på att 1996 var det ett brott att hjälpa en papperslös, jag gick bara ut och jag sa till dom att visa mig var mannen befann sig. Vi kom fram och jag såg alla människor som var på tåget. Jag gick fram till rälsen och sa till Gud: "Herre, om du satte mig här så kommer du också att hjälpa mig". I det ögonblicket kände jag hur något täckte mig från topp till tå, jag har aldrig känt något liknande förut. Det var som en beskyddare, som om någon kramade mig. Som om någon hade tagit bort min ögonbindel. Där förlorande jag min rädsla. Och blev säker på att Gud hade agerat och att han ville att jag skulle tjäna honom. Min rädsla blev mindre och mindre, och det är som att han sa till mig: "Nu ska du sätta igång och arbeta".
Två papperslösa killar kommer fram till mig och säger, "snälla, hjälp oss, vi gör vad som helst" och jag sa till dem att jag skulle hjälpa den sjuke, att jag inte kunde hjälpa alla, och då sa de: "nej, men att du hjälper dem är en hjälp för oss alla". Där fanns kärlek, solidaritet, där fanns inga gränser, där fanns något vackert.
Mannen hade försökt försvara sin hustru för tåget blev överfallet av maffian och de ville förgripa sig på henne sexuellt. När han försvarade henne stack de ner honom med kniv. Och vet du att mellan Agua Blanca och La Patrona är det tre timmar med tåget, och på den tiden höll han på att förblöda och när han kom hade han förlorat mycket blod och var dessutom medvetslös.
Då började alla hjälpa till att lyfta ner mannen från vagnstaket och det var så fint, alla var bröder och systrar där, och de bar ner honom så försiktigt. Killen var svart, så svart att hans vita tänder var det enda som syntes, och jag såg hur de bredde ut hans armar och höll ihop hans fötter, medan några höll i hans armar tog andra tag i hans ben och det var som att se en svart Kristus.
På sjukhuset i närheten vägrade de att ge honom vård för att han inte hade papper, och en doktor på en privatklinik gjorde samma sak, han sa att han inte ville få problem. Då var det som att Gud kallade på mig en andra gång, som om han sa att nu får ni göra det, ni får hjälpa honom att bli frisk. Och jag tog med mig honom hem till mig och han fick ligga i min säng, jag hade lite kunskaper i första hjälpen och jag ringde en vän som också kunde en del och han sa att, hur ska vi göra det här? men vågade inte komma hem till mig för han trodde att mannen skulle dö och ville inte hamna i problem.
Las Patronas: 20 år av hängiven kamp för de papperslösa migranterna (Del 2)
Flera artiklar av: Alai Amlatina