Det är de intellektuellas fel
I sin ledare den 7 november 2017 anklagar den uruguayanska tidningen El País Eduardo Galeano, Mario Benedetti och Daniel Viglietti för att stödja våldet och för att vara "medskyldiga till att på ett tragiskt sätt leda landets ungdomar på avvägar". Ordet "avvägar" påminner om Uruguays och andra länders diktaturer, som till exempel uttalandet av den argentinske Välfärdsministern, som beklagade sig över att studenterna ägnade för mycket tid åt att tänka och att "ett överdrivet tänkande leder på avvägar".
Inte ett ord om det kroniska våld som El País gav sitt stöd åt före, under och efter diktaturen. Skulle med andra ord de intellektuella vara de som främjat våldet på en kontinent som plågats av brutala diktaturer och deras rasistiska och klassmotiverade massmord redan hundra år innan det kalla kriget började tjäna som ursäkt för ännu mer förtryck och blodbad?
Inte generalerna, som gav order om att de oliktänkande skulle försvinna, som glatt våldtog och torterade, många med benäget bistånd av nazister (som Klaus Barbie), vilka skyddades av "den fria världens" statsmakter.
Inte storföretagarna, som ringde till USA:s regering för att stödja den ena eller den andra kuppen.
Inte en eller annan jordägare, som styrde över sina arbetare och deras barn, som om de vore deras boskap.
Inte poliserna, som utbildades i olika tortyrmetoder vid internationella läroanstalter.
Inte de som bidrog med miljontals dollar för att köpa vapen, eller åsikter i medierna.
Inte ägarna till de stora medieföretagen, som manipulerade den allmänna opinionen eller som bara dolde verkligheten bakom en massa rök i syfte att permanenta den halvfeodala staten.
Oh nej, alla dessa var ansvarskännande och sansade män, aktningsvärda medborgare som var beredda att offra sig för Fosterlandet. Alla vidhöll de, att de hade tjänat fosterlandet, för att inte säga att fosterlandet hade tjänat dem.
Nej, naturligtvis, de som var farliga var dessa intellektuella som framförde radikala idéer och använde sig av radikala ord. De där farliga radikala som var skyldiga till att Latinamerika var som det var. Att det inte hade blivit ännu värre kunde man tacka diktaturerna för, som med hjälp av sina arméer, sina skolor, sina kyrkor och sitt skräckvälde under mer än ett sekel tjänade en ytterst liten grupp av exportörer och exploatörer.
Uruguay var förvisso inte det värsta exemplet i Latinamerika. Kanske utgjorde landet nästan ett undantag, just tack vare sin höga utbildningsnivå och sina kritiker. Men, dessa fördömda intellektuella som El País riktar sitt anklagande finger emot begränsade inte sin kritik till det egna landet, antingen det förtjänade det (eller inte?), utan de inriktade sig framför allt på den tusen gånger brutalare latinamerikanska verkligheten och dess naturliga kopplingar till den internationella imperialismen (vars existens uppenbarligen förnekas av El País och många av dess läsare).
--------------* Jorge Majfud är uruguayansk och nordamerikansk författare, som givit ut Crisis och andra romarner.
Flera artiklar av: Alai-Amlatina