Den strukturella rasismen i Brasilien
Foto //oviedopress.com
I Brasilien pratar man om strukturell rasism. Landet är urbilden för den internationella slavhandeln. I minst tre århundraden bestod den brasilianska arbetsstyrkan av miljontals svarta slavar som skeppats över från Afrika. Det hårda arbetet ansågs mindervärdigt och för det krävdes de mindre värda afrikanerna, i egenskap av slavar.
I Senegal ligger en ö där slavhandlarna samlade alla blivande slavar, uppdelade i män, kvinnor, barn, sjuka, precis som om det vore en köttmarknad, där de fick en sista skymt av sitt land innan de gick genom Port of No Return. Innan de påbörjade den långa resan till Brasilien, under vilka många dog, fick de trängas i hallportarna till slavhandlarnas fartyg.
I snitt arbetade de i nio år innan de dog. Med lätthet ersattes dom av nya slavar eftersom det var billigare än att vårda de sjuka. De skeppades över av europeiska köpmän som slavar, som en underlägsen ras, för att skapa rikedomar åt européerna.
Brasilien var det sista landet i Sydamerika att förbjuda slaveri. Andra länder på kontinenten blev republiker i samband med sina självständighetsförklaringar och däri blev alla lika inför lagen, vilket i sin tur även avskaffade slaveriet.
När Brasilien förklarade sig självständigt gjordes det av Portugals kronprins. Landet övergick till skillnad från andra länder till monarki och den nye regenten fick order från Portugal att inte låta några lycksökare ta över makten. Just en sådan lycksökare var Tiradentes, som några år tidigare försökt frigöra Brasilien från Portugal, såsom San Martín, Bolívar och andra frihetshjältar gjort i resten av Latinamerika.
I mitten av 1800-talet utfärdades nationella jordreformer och all mark i landet reglerades. När slaveriet officiellt avskaffades mot slutet av seklet befriades visserligen de före detta slavarna, men de hade ingen tillgång till mark. Dom hade fått sin frihet, men förblev fattiga.
Den koloniala frågan i Brasilien är starkt sammanvävd med rasfrågor såväl som sociala frågor. Bland Sydamerikas länder står Brasilien ut just på grund av sin koloniala historik som gett påföljder som strukturell rasism. I minst tre hundra år klassificerades svarta som en underlägsen ras, som arbetade för andra, för dom vita.
När slaveriet upphörde gjorde inte rasismen likaså. Tvärtom, rasismen, diskriminationen, segregationen och den social exklusionen tog ordentligt fäste efter avskaffandet. Av dagens brasilianska befolkning är omkring 54 procent svarta och den stora majoriteten av dom är fattiga.
Nyligen fann en domare att rasistiskt förtal inte nödvändigtvis betyder rasism. Det vill säga att vardagliga uttryck som är kränkande mot svarta (som en snabb internetsökning visar att det finns gott om) inte bör betraktas som rasistiska, vilket gör att dom heller inte är straffbara enligt den brasilianska grundlagen.
Problemet ligger inte bara i hur den svarta befolkningen behandlas på statlig nivå utan även hur accepterat kränkande och uteslutande språk är i vardagen. Det finns ett otal förnedrande ord och uttryck som bekräftar och stärker den djupt rotade rasismen i det brasilianska samhället.
Det är etablerat sedan länge i Brasilien och kommer från dess historia, dess sociala uppbyggnad och har rotat sig i människors vardag. Kampen för jämställdhet i Brasilien måste, i första hand, börja med kampen mot rasismen.
--------------------------------* Emir Sader, brasiliansk sociolog och statsvetare, är koordinator för Laboratorio de Políticas Públicas de la Universidad Estadual de Rio de Janeiro.
| Tweet |
Flera: Nyheter