Jämställdhet i Latinamerika och Karibien
Artemisa Noticias
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Det kvinnliga deltagandet i Latinamerikas och Karibiens parlament har ökat stadigt under de två senaste årtiondena efter krav på könskvotering, som möter problemet med bristande jämställdhet utifrån ett kvantitativt perspektiv.
I kapplöpningen mot jämställdhet i de latinamerikanska parlamenten, är Argentina på andra plats genom att vara pionjär i tillämpningen av kvoteringssystemet. Många andra länder antog systemet, men resultaten går isär. Kuba använde inte positiv särbehandling och står först i rangordningen av länder med kvinnlig representation. Det gjorde inte heller Chile och Uruguay men de är långt ifrån en säkerställd jämställdhet i parlamenten.
Det kvinnliga deltagandet i parlamenten i Latinamerika och Karibien har ökat stadigt under de senaste två decennierna efter kraven på könskvotering som behandlar problemet med bristande jämställdhet utifrån ett kvantitativt perspektiv. Framstegen inom senatsämbetena har varit långsam, men andelen kvinnliga deputerade är betydande. Där är genomsnittet 22,10 % enligt Observatorio de Igualdad y Género de América Latina y el Caribe (Observatoriet för jämställdhet och genus i Latinamerika och Karibien).
Observatoriets rankinglista visar att Kuba ligger på första plats med en kvinnlig representation på 43,20 %, Argentina på andra med 38,50 och Costa Rica på tredje med 36,80 %. Därefter följer Ecuador (32,30 %), Guyana (30,00 %) och Mexiko (27,60 %). Längre ner på skalan kommer resten av de Sydamerikanska länderna, där Haiti med 4,10 har den lägsta procentandelen i hela området, och det Karibiska Belize har inte alls några kvinnliga parlamentariker. Colombia (8,40 %), Panama (8,50 %) och Brasilien (8,80 %) fyller inte ens 10 procent av platserna.
Först med att införa den kvinnliga kvoten var Argentina 1991, en pionjär i världen. Elva andra länder iscensatte liknande åtgärder särskilt efter 1996, genom att säkerställa en kvinnlig inkludering genom minimikvoter på 20 % (Paraguay), 30 % (Argentina, Bolivia, Honduras, Panama och Peru), samt 40 % (Costa Rica och Mexiko). I Ecuador är kvoten 45 procent och den lagstiftning som antogs år 1997 föreskrevs i reglemente tre år senare. Även Bolivia och Peru antog kvotering år 1997 och för närvarande representerar kvinnliga parlamentariker 22,30 respektive 27,50 %. Honduras införde kvotering år 2000 och i 10 år har det kvinnliga deltagandet legat under 20 procent. I Dominikanska republiken ökade man från 25 till 33 % år 2002 och den kvinnliga närvaron är 19,70 %. Venezuela har en liknande poängställning (17,5 %), fastän det 2008 fastställdes en kvot på 50 procent, den högsta på hela kontinenten.
Resultaten av dessa positiva åtgärder skiljer sig åt på grund av olikheter i regelsystemen. Detta gäller till exempel godkännandet av omväxlande kön på de lagstiftande kandidatlistorna, vilket Argentina införde. Men nivån på tillgången genom kvotering har också berott på de skilda valsystemen. För att fortsätta med fallet Argentina, där man bland annat inkluderade den kvinnliga kvoten och reformerade vallagen, fastställdes att alla politiska partier hade skyldighet att inte bara inkludera 30 procent kvinnor på sina listor, utan också möjligheten att bli vald. Man kan inte placera de kvinnliga kandidaterna sist, vilket är fallet i Brasilien. I det landet måste partierna eller koalitionerna reservera ett minimum på 30 och ett maximum på 70 procent för respektive kön sedan 1997, men brasilianskorna utgör bara 8,80 % i parlamentet.
Paraguay är ett annat jurisdiktionsområde med låg kvinnlig representation i regionen (12,50 %). Landet har en kvot på 20 procent vilket godkändes 1996. Andelen i Panama är 10 procentandelar högre och infördes 1997. Den reglerades emellertid först 10 år senare och har inte karaktären av obligatorium, eftersom vallagen inte bestraffar överträdelser. Kvinnorna uppnår där knappt 8,50 % av den parlamentariska representationen. Det innebär alltså att det finns länder som främjar kvinnors deltagande i politiken genom könskvotering men där tillträdet till parlamenten fortfarande är lågt.
När det gäller de länder som inte har valt kvoteringssystem är t.ex. Chile och Uruguay långt ifrån att garantera jämställdhet mellan könen, det första med 14,20 % av parlamentarikerna och det andra med 14,10. Det östra landet antog emellertid förra året en lagstiftning om detta som kommer att tillämpas 2014. Det finns emellertid länder som Kuba (43,20 %) och Nicaragua (20,70 %) som inte hade behov av att lägga sig till med ett sådant system. De har uppnått en enastående kvinnlig representation i regionen via kulturella värden och politisk historia.
Inom denna ram, finns i de länder som är benägna att införliva genusperspektiv inom olika områden, bättre förutsättningar för att avancera i kvinnors politiska deltagande och därmed öka jämställdheten. Dominikanska Republiken förbjöd varje handling som skadar villkoren för lika rättigheter för kvinnor och män och främjade åtgärder för att avskaffa skillnader och könsdiskriminering. Även Ecuador förbjöd diskriminering, ålade staten att "utveckla och genomföra strategier för att uppnå jämställdhet" och införlivade obligatoriskt genusperspektiv i planer och program för den offentliga sektorn. Costa Rica presenterade också ett politiskt program för ökad jämställdhet i december 2009 med syftet att "bygga ett bättre samhälle för alla".
Flera artiklar av: Artemisa Noticias