Latice - Latinamerika i Centrum

-


LatiCe skapar rum för folkrörelserna så att dessa får möjligheten att skriva sin egen historia.

LatiCe Söker

Volontärer som vill skriva artiklar eller hjälpa till med att översätta (spanska till svenska).
Kontakta oss: info@latice.org


Hjälp oss bygga broar mellan Latinamerika och Sverige.

Vill du bli medlem?


arkiv


"Varför är dessa territorier, som är de rikaste,
dömda att vara de fattigaste?"

Nariño afrocolombiansk ledare
Video: EL PACÍFICO COLOMBIANO
Mellan livet, rotlösheten och motståndet

Naturresursernas förbannelse*

Efraín Jaramillo Jaramillo
Colectivo de Trabajo Jenzera
LatiCes översättare: Lillemor Andersson

Sammanfattningsvis är utvinningen av råvaror inte bara framkallad och beroende av efterfrågan från den största importörens ekonomi, utan motverkar också en självständig utveckling av ekonomin i den region som exporterar råvarorna.

Nu, när priset på guld slagit alla rekord (1 315 dollar per uns) och nya gruvföretag ivrigt störtar fram över floder och berg efter detta mineral, som anses vara den enda och säkraste globala valutan, belägras återigen jordbrukarnas, ursprungsfolkens och de färgades territorier. Igen underblåses debatten om den paradoxala nackdelen att ha territorier som är rika på mineral, olja, trä, jord, biologisk mångfald och andra naturresurser av strategisk betydelse för den omättliga ekonomiska tillväxten i industriländerna. Detta för tankarna tillbaka till temat om bristen på utveckling i de länder vars ekonomier är baserade på utvinning av naturtillgångar och ifrågasätter på nytt teorin om de komparativa fördelarna för utvecklingen av internationell handel samt i fallen med colombianska Stilla havskusten och peruanska Amazonas (för att bara nämna två av de många exemplen i Latinamerika och i världen), våldet mot ursprungsbefolkningarna och afro-colombianerna i samband med exploateringen av naturresurserna i deras territorier.

Problematiken är inte ny. Redan på 60-talet under förra seklet, när teorierna om beroende var på modet, visade den indiske ekonomen Jagdish Bhagwati hur utvinningsverksamheten fungerat som "enklaver" som suger ut resurser i en region. Detta skapar ekonomiskt beroende och underutveckling i den regionen. En kedja etableras för överföring av resurser vars slutliga mottagare är externa ekonomier i industrialiserade länder, eftersom dessa resurser redan är en betydande del av deras ekonomi.

De mest uppenbara resurserna är kolväten och mineraler, men också andra produkter inbegrips. Till exempel produkter från de tropiska skogarna och sådant som härstammar från jordbruket exempelvis sockerrör, palmolja, soja etc. (och det som senare, med den biologiska och genetiska revolutionen fick stor betydelse: den biologiska mångfalden och ursprungsbefolkningarnas traditionella kunskap). Medan dessa råvaror är färdiga produkter för de exporterande regionerna, är de viktiga produktionsinsatser för de centrala ekonomier som importerar dem.

Sammanfattningsvis är utvinningen av råvaror inte bara framkallad och beroende av efterfrågan från den största importörens ekonomi, utan motverkar också en självständig utveckling av ekonomin i den region som exporterar råvarorna. Dessa ekonomiska "enklaver" utgör en del av och är styrda av de externa ekonomiernas behov av tillväxt, vilka är dess "drivande centra".

Så har det alltid varit - från Spaniens erövring av Sydamerika fram till i dag. Fram till nyligen var våra länder, snarare än att vara republiker, marknader för guld, socker, skinn, bananer, kött, tenn, koppar, kol, järn, kaffe och nyligen kokablad. De är fortfarande republiker, men det kännetecknande är inte att de har en en politisk konstitution. Begreppet "bananrepublik" för att hänvisa till våra länder, uttrycker (inte utan sarkasm) detta tillstånd.

Inte i någon av världens fattiga regioner har man presenterat ekonomiskt uppsving baserat på exploatering av deras naturresurser. Vad värre är, befolkningarna har utarmats mer (minns ni ursprungsbefolkningen i Arauca?) "Oljan utarmar". Det gör också smaragderna, guldet och kolet. Dessa regioner med rika naturtillgångar är, med mycket få undantag, i dag outvecklade. För Moisés Naím är "detta inte trots deras naturrikedomar, men på grund av dem". Många av landets regioner kännetecknas av dåligt styre utan stabila institutioner, brist på demokrati och insyn i förvaltningen. De fördelar som exploateringen av naturresurserna genererar, är koncentrerade till ett fåtal händer, till en elit som utesluter övriga innevånare från social utveckling och utövar en kvävande dominans över ursprungsfolk, färgade och inhemsk landsbygdsbefolkning. De orsakar också lagligt eller olagligt, förflyttningar av dem. Detta är grogrunden för alla typer av det våld, som tenderar att blomstra där man producerar välstånd utan att generera socialt kapital och ekonomisk utveckling.

Vad gäller typ av ekonomi, tycks den colombianska Stillahavskusten inte ha förändrats under de senaste 50 åren, när det gäller förhållandet mellan råvaruprodukter och produkter som förädlas i regionen. Försök att utveckla en jordbruksindustri baserad på naturpotential, har alltid undergrävts av högkonjunkturer för råvarorna. Det gäller guld och andra mineraler, ädelträ, palmolja, coltán i en nära framtid och himlen vet hur många fler som kommer i framtiden. Dessa krav styrs av den industriella utveckling som länder som Kina, Sydkorea och andra länder i Sydostasien, genomgår. De har förvandlats till exportörer av förädlade produkter och har utvecklat en enorm kapacitet för förbrukning av icke-förädlade produkter. De förmår samtidigt ha kontroll över ekonomin i fattiga länder med rika naturtillgångar, som hämmar diversifiering och sätter den ekonomiska utvecklingen i andra hand, efter de nya "metropolernas" krav på kapital.

De regioner som påverkas av denna vitt kända och spridda "naturresursernas förbannelse" är dömda att förlita sig allt mer på produktion av sina viktigaste råvaror. Detta stärker de ekonomiska grupper som gynnas av exploateringen av resurserna, vilket leder till ökat politiskt inflytande och en allt mer exklusiv kontroll över lokalförvaltningen. Eftersom de inte är uteslutande beroende av transfereringar och skatter (som de också kontrollerar) för att behålla sin politiska makt, ges de lyxen att ignorera medborgarnas krav. Dessa är i sin tur adjungerade av ett beskyddande system som fördelar gåvor och hjälp för att motverka medborgarnas kontroll över den offentliga förvaltningen. Man skapar på så sätt en ond cirkel av ömsesidigt beroende, vars slutresultat är korruption inom det politiska och sociala livets alla områden, även de sociala organisationerna.

När det gäller länderna i Latinamerika är framtiden inte smickrande. Enligt Riordan Roett, rektor för John Hopkins universitet och analytiker av latinamerikanska ekonomiska och politiska frågor, är situationen den att "medan råvarupriserna är fortsatt höga (och allt tyder på att de fortsätter vara det, såvida inte Asien får svårigheter) verkar beroendet av råvaruexport, på gott och ont, vara framtiden för regionen" [1]. Brasilien kommer att fortsätta vara beroende av export av järn, soja och olja, Chile av koppar, Ecuador och Venezuela av olja, Bolivia av olja och gas. I Argentina växer exporten av jordbruksråvaror och representerade cirka 35 % av skatteintäkterna under de senaste tre åren. Colombia och Peru siktar på att så snart som möjligt haka på den ökande efterfrågan på råvaror, för att omvandla kolväten och gruvdrift till strategisk verksamhet ("dragloken") för ekonomisk tillväxt.

När det gäller Colombia, har Banco de la Republica (centralbanken) uttryckt att för 2010 (fram till september) har utländska direktinvesteringar uppgått till 6 714 200 tusen dollar, varav 83% (5 598 700 tusen) gick till gruvdrift och prospektering av kolväten. Under 2009 förstärktes sektorerna gruvdrift och kolväten med 6 818 800 tusen dollar. Detta överflöd av kapital inom sektorerna gruvdrift och petroleumprodukter är bevis på framstegen inom den "demokratiska säkerheten", kärnan i Álvaro Uribe Vélez regering för att skapa det nödvändiga "investerarförtroendet". Detta erbjuder säkerhetsgarantier för utländska investeringar, som också är attraherade av skattemässiga fördelar. Utländska investeringar i exploatering av naturresurser, sätter inte bara landet i en ekonomisk beroendeställning, men försvagar också de nationella besparingarna vilket i sin tur minskar generering av den egna valutan. Till skillnad från Brasilien och Argentina, som försöker utveckla förädlade produkter som strategi för att undkomma naturresursernas förbannelse, lovar Juan Manuel Santos regering, med samma logik som Álvaro Uribes, att fortsätta främja gruvnäringen som motor för en ekonomisk utveckling för det "demokratiska välståndet", med vilket vinsterna av den demokratiska säkerheten kommer att skördas.

Men det finns en stark motsägelse i presentationen av gruvnäringen som drivkraft i den ekonomiska utvecklingen till demokratiskt välstånd. En motsägelse som regeringen varit noggrann med att täcka över med en djärv plan för upprättelse av våldsoffrens rättigheter i form av en jordreform som utöver att återlämna mark, också ska förändra markanvändningen till fördel för jordbruk. Detta ska göra det möjligt att sluta använda stora, improduktiva lantegendomar för boskapsuppfödning och återställa landsbygdsekonomin. Det ska ske genom att återintegrera inte bara de bönder som tvångsförflyttats med våld, men också de som fördrivits av den fattigdom och försummelse som har rått på landsbygden.

Mot denna jordbrukspolitik, som har väckt colombianernas optimism på nytt, står en gruvpolitik som enbart gynnar de stora utländska företagens intressen. En gruvpolitik som orsakar förödelse i ursprungsfolkens, de färgades och landsbygdsbefolkningens samhällen genom den sociala, miljö och ekonomiska påverkan som genereras och som förutspås likna de skador som orsakades av det paramilitära våldet när marken beslagtogs. Skillnaden är att människorna denna gång kommer att vara "miljöflyktingar", eftersom deras mark, ifall den upplåtes för gruvdriftsexploatering, kommer att förvandlas till månlandskap med förorenat vatten, skövlad jord och ödelagt djurliv (Säger följande ortsnamn er något: Bajo Cauca, Suarez, Timba, Zaragoza i Colombia och Madre de Dios i peruanska Amazonas?). Det är en motsägelse där ursprungsfolkens, de färgades och landsbygdsbefolkningens organisationer allierade med miljöaktivisterna, anser att det ankommer på regeringen att lösa. Men vi vet redan hur långt regeringarna kan gå för att bryta ursprungsfolkens motstånd mot oljeprospektering på deras territorier. Minns någon u´wa i Colombia och aguaruna i Bagua? Trots att dessa samhällens territorier har rikliga resurser, får de för den skull ge vika för "naturresursernas förbannelse" och förbli dömda att vara fattiga. Det är dock möjligt att utveckla effektiva ekonomier (inklusive utnyttjande av naturresurser) som ägs och delas av alla innevånare (De kan kallas interkulturella ekonomier). Ekonomier som innebär jämvikt mellan tillfredsställelse av landsbygdsbefolkningens behov och den ekologiska, kulturella och ekonomiska genomförbarheten hos de medel som används för att bekosta dem.

Organisationer som finner vägen och lyckas hitta mekanismerna för att förverkliga dessa ekonomier, borde man ge Nobelpriset, föreslår Moisés Naím, " inte ekonomipriset. Fredspriset".



Video: Mellan livet, rotlösheten och motståndet - 52:13 min (på spanska)

Mellan livet, rotlösheten och motståndet


El Pacífico Colombiano från fundación Chasquis

--------------------------------
* Artikelns titel är lånad från en artikel av Moisés Naím, "Djävulens exkrementer", publicerad i El Pais, Madrid, 11 oktober 2009.
1 Citat Alexei Barrionuevo, The New York Times. Särtryck av El Espectador, Bogotá, 20 september 2010.


Publicerad: oktober 2010

Flera artiklar av: Colectivo de Trabajo Jenzera



  • LatiCe är en ideell förening med org. nr.802440-4512 |
  • © 2008 LatiCe