Kvinnan med funktionsnedsättning möter våld i nära relationer och sexuellt våld
LatiCes översättare: Marie Björlin
Frågor som rör kön och genus diskuteras i stor utsträckning idag, eftersom termerna har fått ett vidare begrepp än tidigare. De är idag accepterade i många kretsar, som till exempel ett stort antal regeringar som tar itu med dessa frågor, diskuterar och försöker finna lösningar så fort som möjligt.
I den här artikeln speglas endast en aspekt av detta komplexa problem: Det gäller våld mot kvinnor, och mer specifikt, våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.
Redan 1994 godkände FN:s generalförsamling en deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor. På mötet hade man i åtanke hur viktigt det här problemet är, praktiskt taget överallt i världen. Deklarationen definierar könsbaserat våld så här:
“Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet.”
I detta sammanhang är den vanligast förekommande manifestationen av könsbaserat våld det som drabbar kvinnor. Den mänskliga utvecklingen har lett till att kvinnor är mer sårbara än män.
En av de allra vanligast formerna av könsbaserat våld är det som sker i hemmet. Det gäller inte bara det våld som är direkt fysiskt och uppenbart, utan också varje handling som på något sätt påverkar kvinnans frihet, personliga utveckling och allt annat som gör att en person kan vara och känna sig respekterad.
De siffror som kommer från pålitliga internationella källor är chockerande:
- Inte mindre än 60 % av den kvinnliga befolkningen i världen är eller har varit utsatt för våld av sina partners.
- År 2000, i Spanien, rapporterades mer än 600 000 fall av kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet.
- Studier gjorda av olika institutioner i EU visar att i genomsnitt 40 % av medlemsländernas kvinnor var utsatta för könsbaserat våld.
- Bland utvecklingsländerna räknar man att 50 % av kvinnorna blir slagna av personer som de bor med.
Den psykologiska mekanism som brukar skapas mellan offer och förövare är mycket intressant. Genom denna skyddar den förstnämnda den sistnämnda, som en form av sköld för att skydda sin egna psykologiska integritet och återerövra balansen mellan kropp och beteende. Detta kallas för Stockholmssyndromet, efter en händelse i den staden, då de personer som en grupp bankrånare hade hållit som gisslan efter frigivningen förvandlades till försvarare av de som hållit dem fångna och utsatt dem för livsfara.
Detta är den främsta orsaken till att många av dessa handlingar inte leder till straff för förövaren: ibland lyckas andra släktingar till offret eller personer i samhället att få förövaren arresterad och offret vägrar att vittna mot denne, och kan till och med få anklagelsen att tas tillbaka.
I vårt land vet vi inte att det har gjorts många studier på det här temat. Under en undersökning i stadsdelen Habana Vieja (Gamla Havanna) upptäckte man att 100 % av de tillfrågade erkände att det förekommer våld i hemmet och sexuellt våld, och 50 % av dessa såg våldet som oundvikligt och normalt; å andra sidan, nästan 90 % sa sig ha varit offer eller förövare minst en gång vid våldhändelser med sina partners. 34 % ansåg att alkoholism och droger var de främsta utlösarna av våldet. Man konstaterade också att det psykiska och emotionella våldet var det dominerande.
En funktionsnedsättning gör en kvinna ännu mer sårbar. Man räknar med att det finns cirka 300 miljoner kvinnor med funktionsnedsättning i världen och det är 2-5 gånger troligare att de ska bli offer för våldshandlingar jämfört med de kvinnor som inte har någon funktionsnedsättning.
Därför står det så här i Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, godkänd av FN och påskriven och ratificerad av ett stort antal stater: “… kvinnorna och flickorna med funktionsnedsättning brukar vara exponerade för en större risk, inom och utanför hemmet, för våld, skador eller utnyttjande, att bli övergivna eller försummade…”
Det är ställt utom tvivel att risken ökar ju mer allvarlig funktionsnedsättningen är och då det finns stora inlärningsproblem, vilket leder till våldsammare konflikter rörande kommunikation.
La Asociación Nacional de Ciegos de Cuba (Blindas nationella organisation i Kuba) frågade 42 % av sina medlemmar och upptäckte att alla höll med om att våldet, av en eller annan sort, påverkade deras inkorporering i samhället.
När vi pratar specifikt om sexuellt våld, så kan det definieras som varje makthandling mot en person med motivet att det leder till ett bestämt sexuellt beteende. Det manifesteras på ett mer subtilt sätt (ofta ser inte ens den utsatta kvinnan det som våld), men inte desto mindre nedsättande. Till exempel som att visa missnöje efter att ha haft sex.
Troligtvis är det just för att det sexuella våldet manifesteras inom ett område som ofta ses som tabu, som det blir ännu svårare att anmäla denna typ av våld.
Även om det är vanligt att kvinnor med funktionsnedsättning har lägre självkänsla och möter svårigheter när det gäller att få rättigheterna till sin egen sexualitet så uppfyller de i allmänhet de två förhållanden som är nödvändiga för att sexuellt våld ska kunna ske:
- En familjesituation med avsaknad av självständighet och med stort beroende av andra familjemedlemmar.
- Både förövare och offer anser att den förstnämnda är den som borde bestämma över det som händer.
Dessutom kan man bland kvinnor med funktionsnedsättning hitta ett större antal arbetslösa, lägre löner, sämre tillgång till hälso- och sjukvård, bristande utbildning och en i princip obefintlig tillgång till program och service riktade mot kvinnor.
Ser man till de tidigare beskrivna förhållandena och till olika analyser gjorda i i-länder så får man resultat som är riktigt oroande. Till exempel så har en tredjedel av kvinnor med funktionsnedsättning blivit utsatta för sexuellt utnyttjande under någon del av livet, 12 % av kvinnor med olika typer av funktionsnedsättning har blivit våldtagna, samtidigt som 83 % har varit offer för någon form av sexuellt övergrepp. En annan studie visade på att bland kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning så är incidensen för sexuella övergrepp fyra gånger så stor.
Enligt information från Europaparlamentet så är risken för att bli utsatt för sexuellt våld fyra gånger så stor för kvinnor med funktionsnedsättning jämfört med andra kvinnor. Den visar också att 68 % av kvinnorna bor på institution och blir utsatta för våld av den personal som ska ta hand om dem.
Kvinnor med funktionsnedsättning brukar ha ett förminskat livsutrymme jämfört med andra kvinnor, vilket gör det svårare att lösa problemet med våld. I många fall är det närstående som utför våldet (t ex partners, släktingar, vårdpersonal etc).
I dessa fall är det logiskt att Stockholmssyndromet manifesterar sig med intensitet, av rädsla för att händelserna ska upprepas, av rädsla för repressalier, rädsla att bli övergiven och inte bli trodd av andra etc.
Hur en kvinna med funktionsnedsättning uppfattas i samhället beror mycket på kultur och religion och det finns områden där sexuellt våld mot kvinnor med funktionsnedsättning, enligt förövarens åsikt, inte är ett brott.
Det område där denna situation ser mörkast ut är möjligtvis Mellanöstern. Där är det inte alls konstigt att en nyfödd flicka med funktionsnedsättning blir dödad av föräldrarna, och en vuxen kvinna med funktionsnedsättning saknar de rättigheter som andra kvinnor har (inklusive rättigheten att ha sexuella relationer och att få barn).
Hon är ofta ett lätt offer för våldtäkt, det händer att hon sen blir mördad av den egna familjen och våldtäktsmannen går fri. Det finns ingen plan för dessa kvinnor och därför är deras situation en av yttersta hjälplöshet.
Det faktum att det hör till vanligheterna att en kvinna med funktionsnedsättning blir utsatt för sexuellt våld leder till att dessa händelser minimeras och motiveras, även i ”civiliserade” länder. Kanske är det därför som en undersökning visade att trots att man i 95,6 % av fallen kunde identifiera förövarna så blev bara 22,2 % av dessa dömda.
Den här situationen som inte verkar försvinna från, i större eller mindre utsträckning, något hörn av världen, hur kan sociala organisationer och trossamfund bemöta den? Det finns ingen enskild magisk formel, men man behöver åtminstone upptäcka symptom på traumat och ställa rätt diagnos. Efter det är det viktigt att bekräfta rättigheterna till privatliv, självständighet och sekretess för kvinnan med funktionsnedsättning. Det är också viktigt att hon får kontakt med de resurser som finns och kämpa för att stödja hennes rättigheter till hälso- och sjukvård och rättssystem.
På det personliga planet finns det flera grundläggande aspekter som kvinnor med funktionsnedsättning måste kämpa för att se till:
- Utbilda oss och höja vår utbildningsnivå
- Vara självständiga
- Höja vår självkänsla
- Inte tillåta att någon använder våld i någon form mot oss
1 Ordförande för Esclerosis Múltiple Cuba (Multipel Skleros Kuba).
Flera artiklar av: Margarita Ruiz Peraza