Charrúa-folkets sista medlemmar
LatiCes översättare: Jesper Carlström
Charrúa-folket blev utrotade som stam enligt Riveras order 1832. Sedan så skickades fyra av de överlevande till Paris där de skulle ställas ut.
Senaqué, Tacuabé, Guyunusa och Vaimaca-Pirú var de sista medlemmarna av charrúa-folket; de överlevande. Den 8:e juni 1833 blev de examinerade för första gången av medlemmar ur Paris naturhistoriska akademi.
Kan du tänka dig hur de kände sig, långt från sitt hem, i en för dem okänd värd, och observerade av ett konstigt folk som pratade ett annorlunda språk?
Specialisterna mätte deras kranier, studerade deras reflexer, undersökte deras blod under mikroskop och skrev ned allting i tjocka anteckningsblock med spiral.
Senaqué, gruppens shaman, hade insjuknat under färden och dog strax efter. Guyunusa, Tacuabés fru, födde en liten flicka i den franska huvudstaden och dog kort därefter. Tacuabé, efter ett misslyckat rymningsförsök, lyckades slutligen fly tillsammans med sin dotter. Vaimaca-Pirú blev ensam kvar. Precis innan han dog, dekorerades han med lans och kastvapen för att kunna erbjuda ett mer attraktivt spektakel för de män, kvinnor och barn som samlades för att titta på honom. Hugo A. Licandro skriver i sin historia Vaimaca Pirú o la muerte por melancolía följande om hans sista dagar:
- Under de tre dagarna så vägrade Vaimaca äta, det enda han tog emot var små klunkar vatten. Han dog två dagar senare. Läkarna var ense i att döden var på grund av "melankoli", och allt verkar tyda på att de hade rätt.
Monumentet som hedrar de sista medlemmarna av charrúa-folket, i Montevideos största park, invigdes 1938. Dess skapare var Edmundo Prati, Gervasio Furest Muñoz och Enrique Lussich.
Monumentet är gjort av brons, och står på en bas gjord av rosa granit. Alla fyra urfolksinvånare finns representerade med sin traditionella klädsel, runt en eldstad. Senaqué, sittandes med en mate-dryck i sin högra hand. Shamanen står upp, och bakom honom syns Guyunusa, med ett barn under sin kjol. Framför henne, på andra sidan av gruppen, hittas Tacuabé.
Hur var charrúa-folket?
Enligt expeditionsmännen, så var de till utseendet aningen längre och kraftigare än spanjorerna.
Deras hud var mörk, men inte lika mörka som deras ögon; svarta som natten.
De knöt fast sitt långa och tjocka hår med en slags snodd och lade sedan till fjädrar och tygband.
De var nomader som organiserade sig i grupper och hade en chef eller shaman som styrde dem i strid.
De bodde i tältliknande kojor, som de byggde med hjälp av trädkvistar och kohud. De klädde även sig i skinn och red på hästar.
La mochila
Flera artiklar om: Ursprungsfolk