Hot mot ursprungsfolken vid gränserna
Noticias Aliadas
Översättning: Cecilia Bergstrand
En annan andinska samexistens är möjlig
Om man ser gränsen från den offentliga scenen och de stora städerna brukar den kännas avlägsen, framför allt om man antar att den finns långt uppe i bergen eller ute i djungeln. FNs höga kommissionär för de mänskliga rättigheterna (OACNUDH) känner väl till situationen. I en rapport som nyligen presenterades i den peruanska huvudstaden beskrivs den "särskilda uppmärksamhet" som situationen för ursprungsfolken vid gränserna mellan Ecuador, Bolivia och Peru väckt.
Dokumentet heter "Vad sker med ursprungsfolkens mänskliga rättigheter?" – och har även arbetats fram av FNs utvecklingsfond för kvinnor (UNIFEM) och FNs barnfond (UNICEF) – och där påpekar man att en av anledningarna till oron för folken i dessa områden är "de besprutningar som genomförts av den colombianska regeringen på gränsen mellan Ecuador och Peru, som skett för att utrota de odlingar den kallar ‘otillåtna’".
Och det nämner ännu en "De colombianska väpnade styrkornas närvaron och operationer" samt "paramilitära styrkors och FARCs (Colombias väpnade revolutionära styrkor) verksamhet". Narkotikahandeln, gerilla, militarisering och besprutning, tillsammans en farlig blandning som verkar kunna fördärva tillvaron vid gränserna.
Inte bara några få hot
Enligt en peruansk internationell analytiker Ricardo Soberón drabbas ett område vid Putumayo-floden, som i 1.623 km utgör gräns mellan Peru och Colombia, av den depraverade handeln med narkotiska medel. I det här området deltar t ex människor som tillhör huitoto- och tikunafolken, enligt Soberón, på en låg nivå i den enorma kedja verksamheten innebär, eftersom de fullständigt saknar andra alternativ till arbete och utkomst.
Det hårda klimatet påverkar alla som bor vid gränsen, men särskilt ursprungsfolken, som Guido Cornale, UNICEFs representant i Peru, påminner oss "alltid befinner sig i en mer sårbar situation". Uppfattningen visar sig vara riktig framför allt om man tar hänsyn till de ständiga bevisen på att de andinska staterna inte bestämt sig för att gränsområdena är en del av utvecklingen i hela landet, vilket Cornale också påpekar.
UNICEF känner väl till det akuta läget vid gränsen mellan Peru och Ecuador, i området Cordillera del Condor, där Guerra del Cenepa utspelades 1995. Just där har samma internationella organ påbörjat projektet Främjande av en hållbar mänsklig utveckling vid Santiago-floden. Syftet är att bidra till en förbättring av livsnivån för de omkring 55 samhällen för awajun- och wampifolken som bebor det 250 km långa området kring floden.
Mario Tavera, tjänsteman vid organet förklarar att det finns flera hot inom gränsområdet. Exploatering av guld – till större delen informell sådan – eller möjliga olje- och gaskoncessioner, som skapar en ständig spänning gentemot de amazoniska ursprungsfolken i området.
På den peruanska sidan rör det sig om awajun- och huambisa-folken och på den ecuadoriska sidan om shuar- och ashuar-folken. Men de tillhör alla familjen jibaro. Pacha Cabascango, indiankvinna från Ecuador som tillhör kayamby-folket oich är tjänstekvinna på den Andinska Gemenskapen (CAN) säger att spänningen är odiskutabel och verklig.
Hon hävdar att "de officiella gränserna ofta inte sammanfaller med ursprungsfolkens urbredning och det är ett problem". Följderna är logiska: varje andisk stat utarbetar sin egen gränspolitik utan att ta hänsyn till den historiska verkligheten och överenkommelser försvåras dessutom av de olika regeringarnas ideologiska profil.
Cabascango noterar att det t ex att Colombias regering har en gränspolitik som är "myckert olik" Ecuadors och Bolivia, detsamma gäller även politiken gentemot ursprungsfolken. Bristen på politisk samstämmighet blockerar alla avtal.
Utveckling "med bevarad identitet"
Hon säger att trots skillnaderna arbetar man för att utveckla gränsområdena "med bevarad identietet", d v s , genom att inkludera, respektera och stimulera ursprungsfolkens kosmovision och kultur. Hon understryker att "tills för en kort tid sedan var CANs politik koncentrerad kring ekonomi och handel men vi måste se längre än så".
De ständiga incidenterna visar tydligt på behovet av att CAN skaffar sig en politik som går ut på konsensus. Den 18 februari begick FARC i kommunen Barbacoa, Nariño-departamentet i Colombia (på gränsen till Ecuador) mord på minst 17 indianer från awa-folket p g a förmodat samarbete armén.
Fallet ledde till att t o m Craig Johnstone, hög komissionär från FNs flyktingorgan, kom på besök. Men utredningen leder ingen vart och det verkar inte som om Plan Colombia – det mångmiljoninitiativ mot droger och uppror som fått stöd av USA sedan 1999 – är rätt metod att lösa problemen utan det, som Soberón påpekar, "har bara lagt mer ved på elden", förutom att den visat en sorglig ineffektivitet.
På gränsen mellan Peru och Bolivia (liksom i Brasilien), finns också problem. Den 20 juli 2007, vid Branco-floden i Brasilien uttalade sig Det Andra Trenationsmötet för ursrpungsfolk på gränsen mellan Brasilien, Peru och Bolivia om de problem som finns genom en rad anklagelser.
Bland dem nämns den ändlösa okunnigheten om Den internationella arbetsorganisartionens konvention 169 om ursprungsfolken. Det förekommer också "sociala, ekonomiska, miljömässiga och sociokulturella aggressioner" som folken drabbas av "i de så kallade ‘framstegens’ namn". Med på fanns jordbrukets utbredning, gruvdrift, trädskövling, olje- och gasutvinning, turism utan kontroll och megaprojekt inom infrastruktur som vägbyggen och energi.
Fram till dags dato har staterna bara mött framställan med löften om samordning. Till exempel skapade man i Lima den 23 mars Den ständiga dialogkonferensen mellan staten och Amazonas ursprungsfolk.Ett intressant initiativ men det har en nackdel nämligen att den inte har stöd från Interetniska föreningen för utveckling av Amazonas djungel i Peru (AIDESEP), den viktigaste organisationen för Amazonas ursprungsfolk i Peru.
Finns det då någon lösning inom symnhåll? I februari 2002 hävdade Luis Alberto Oliveros, som då var samordnare för CANs Bank för projket för integration och utveckling i gränsområdena, att "gränsområdena i Anderna borde ges villkor som gör att de kan fylla sin funktion som gränser för nationella ekonomier, i syfte att agera som förbindelselänkar vilket skulle underlätta utbytet mellan de länder som gränsar till varandra".
För att lyckas med det måste man se gränsområdena som aktiva områden och deras befolkning, främst ursprungsfolk, som medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Om man fortsätter att se dem som "avlägsna folk" blir bara avståndet längre och glömskan större.
Flera artiklar av: Ramiro Escobar, Noticias Aliadas