Ecuador: En regering full av lögner
Prensa Indígena
Godkännandet av gruvlagen är ännu ett exempel på hur man kan missbruka den liberala demokratin. I Quito fortsätter hungerstrejken mot den nya lagen.
Den lagstiftande kommissionen har just godkänt den nya gruvlagen med 51 röster från Alianza País och "de oberoende", 7 röster emot från Pachakutik, MPD och Nätverket övriga ledamöter lade ner sina röster, d v s de från Social Cristianos och Sociedad Patriótica.
De 51 rösterna representerar majoriteten av ledamöterna vilket gör att det hela anses legitimt, att lagen är giltig. Lagen gick alltså igenom på grund av dessa 51 röster. De anses representera majoriteten av det ecuadorianska folket, i alla fall enligt den dominerande borgerligt liberala demokratiska logiken som råder i vårt land.
Trots alla uttalanden från de 51 ledamöterna om en delaktig och direkt demokrati som gjort att de sitter där de gör, bekvämt i pulpeterna i den lagstiftande kommissionen. Men egentligen representerar de bara representanter den grupp i den nationella och utländska borgarklassen som har den ekonomiska makten.
Vi har ännu en gång fastnat i borgarklassens politiska fälla. Oberoende av vilken specifik grupp som för tillfället innehar regeringsmakten är den liberal-demokratiska fällan lika effektiv som vanligt eftersom vi som folk accepterar att spela med i deras spel och följa deras regler. I och med det "demokratiska" godkännandet av gruvlagen kan man tydligt se bedrägeriet som det demokratiska spelet innebär och som vi än en gång fastnat i.
Majoriteten av Ecuadors folk har precis antagit en ny konstitution som enligt regeringens åsikt skulle innebära stora förändringar till förmån för folkflertalet. Nästan alla sociala organisationer stödde Ja-linjen eftersom de ansåg att konstitutionen skulle betyda ett steg framåt för demokratin och det skulle gynna folket. Den nya konstitutionen tog upp flera av de sociala gruppernas krav och förslag.
Mindre än sex månader efter att konstitutionen antagits har nu den lagstiftande kommissionen – att den är tillfällig är lika demokratiskt som att den utvecklats till ett verktyg för den verkställande makten, och jag säger demokratisk eftersom Correa har stöd av 80 % popularitet, liknande den Uribe i Colombia har – godkänt en lag (gruvlagen) som bryter mot normerna i den konstitution som antagits på demokratisk väg.
Vi kan nämna de mest uppenbara brotten mot andan i konstitutionen, även om regimen och dess talesmän försöker dölja fällorna i det tomma pratet om lag och juridik; föregående och välinformerade rådslag ska hållas i de samhällen och bland de folk som kommer att påverkas av gruvdrift i stor skala.
Naturens rättigheter, vad de än säger så vet vi redan vilken skada att gruvdrift i stor skala och i dagbrott orsakar på miljön där den förekommit; livsmedelssuveräniteten och –säkerheten, vi tror inte att den småskaliga och medelstora bondeproduktionen, som alltid fött det här landet, ska kunna finnas kvar när gruvdrift i stor skala påbörjas.
Tillgången på vatten som är en mänsklig rättighet, vad de än säger vet vi redan att gruvdrift orsakar skador på dricksvattnet och det som ska användas till bevattning; den nationella suveräniteten som alltid genom hela vår historia sålts ut till det internationella storkapitalet, så kom inte och säg att de transnationella företagen helt plötsligt blivit goda. Kom igen!
Jag skulle kunna fortsätta räkna upp brott mot konstitutionen men vad skulle det tjäna till? Det spelar ingen roll eftersom konstitutionen finns på plats och vilka fina saker man än skrev ner i den finns också den politiska verkligheten där demokratiska formaliteter inte betyder så mycket. Det väsentliga är istället regimens politiska och ekonomiska styrka samt folkets politiska, sociala och styrka av organisera.
Nu när den konstituerande församlingens feberhetta och show, som iscensattes av regimen, gått över har inte det organiserade folkets verkliga deltagande någon betydelse längre. Redan från början var den utan betydelse för regeringen, eftersom presidenten åtnjuter stöd av 80% av befolkningen och nu har alla statens maktbefogenheter i sin hand.
Om man till detta lägger en gammal höger som spelar med även om den har en del andra åsikter rör det sig bara om interna intressekonflikter. Hur viktigt kan det då vara för en regering, som har 80% av folket bakom sig, vad indian- och bondeorganisationerna, fackföreningarna, miljöorganisationerna o s v har att säga?
Enligt regimens "klartänkta deklarationer" handlar det bara om fyra korrupta, fundamentalistiska, romantiska, anarkistiska, galna ledare som dessutom finansieras med globala medel och som inte ens representerar 2% av befolkningen.
Vad spelar det för roll om man bryter mot den konstitution man förut försvarade? Vad spelar det för roll om de stödjer sig på ett undantagstillstånd som ger presidenten total kontroll så han kan ta de beslut som passar honom, huruvida man ska eller inte ska exploatera naturtilgångarna i riskzonerna eller i skyddade områden, som t e x i ITT-fallet. Han är fri att bestämma om gruvdriften ska ske i stor skala, i dagbrott eller om man ska tillåta genmanipulerade grödor inom jordbruket.
Han avgör om man ska ha en politik som leder till att livsmedelssuveräniteten överlämnas till nationella och internationella jordbruksföretag, eller om man, till förmån för landet, bestämmer sig för produktion av biobränslen o s v. Inte kommer de att bry sig om vad några små eller stora sociala organisationer eller de personer som påverkas säger, om han har stöd av 80 % och han vann ett demokratiskt val.
Det anses att han "representerar" alla människor i Ecuador eftersom de, i flera demokratiska val, gett honom makten att göra som han vill. Det är den representativa demokratins och de demokratiska valens fälla. Hur kommer det sig att vi inte inser det?
I vårt grannland är innehållet annorlunda men FORMEN densamma. Uribe har också 80 % av folket bakom sig och har vunnit demokratiska val. Därför kan han, i det colombianska folkets namn, besluta att man ska införa en politik som innebär statlig terror. Vem skulle kunna säga något när presidenten är demokratiskt vald och har stöd av 80 % av befolkningen?
Vad betyder egentligen ett 80%-igt stöd? Både regimens egna gallupinstitut och de som tillhör dess "politiska fiender på högerkanten" kommer konstigt nog med samma siffror. Det är ett uttryck för hur den liberala populistiska demokratin fungerar och hur auktoritär och diktatorisk den egentligen är.
Den är farligare än en diktatur eftersom den innebär en brutal ideologisk kontroll av befolkningen, som gör att människor förvandlas till en grå massa av medborgare och som hindrar dem från att se kritiskt på systemet och den rådande politiska ordningen.
Antagligen beror inte president Correas popularitet på hans revolutionära projekt, eftersom han inte alls är revolutionär, utan på hans obestridliga förmåga till ideologisk kontroll av befolkningen tillsammans med en del åtgärder av populistisk neokeineiansk karaktär.
Den ideologiska kontrollen är möjlig främst därför att när Correa kom till makten var befolkningen mottaglig rent psykologiskt p g a den politiska och ekonomiska kris vi upplevde. Stödet kom från flera sociala grupper som strax efter hans valseger blev avpolletterade allteftersom.
Samarbetet med en betydelsefull grupp teknokratiska akademiker, knutna till utomparlamentariska organisationer, och propagandan under de senaste två åren har starkt manipulerat informationen om vad regeringen egentligen gör. För att bara ta ett exempel kan vi nämna att man inte alls har betalat utlandsskulden.
Först sätter man igång en omfattande kampanj i media att man inte tänker betala skulden. I den framställer man presidenten såsom kritisk mot den orättvisa internationella politiken vilket samlar folket bakom honom, sedan betalar man helt enkelt utlandsskulden. Ett faktum som inte får samma uppmärksamhet och därför kan det ske utan att det märks. Det människor minns är den information man fick först.
Regimens politiska kampanjer är fulla av den här typen av manipulation: PORTA-kontraktet, dödläget som uppstått i ODEBRECH-fallet, ITT-frågan idag öppen för internationell budgivning o s v. Men totalitära metoder lyckas aldrig stänga till helt, RESTEN finns alltid kvar. Det som gör motstånd på vägen mot totalitära system, det som undflyr den ideologiska kontrollen och där det alltid är möjligt att ikullkasta "stängda" och auktoritära system.
Den här "resten" finns i 2% av befolkningen, ursprungsfolken, bönderna, de romantiska och galna miljöaktiviteterna, fundamentalisterna inom vänstern, anarkisterna, vanliga människor som inte vill att deras jordar ska försvinna i det enorma hål som öppnas i och med gruvdrift i stor skala och i dagbrotten.
Vi som inte är stadsbor kommer alltid att kunna se igenom borgarklassens demokratiska fällor precis som vi gjort under landets och hela kontinentens historia.
Vi protesterade mot frihandelsavtalet och flera olika försök till privatiseringar. Vi kommer att fortsätta protestera även om vi än en gång hamnar i fängelse, torteras eller mördas eftersom den här regeringen, med sin medborgarrevolution, återigen kränker folkets mänskliga och politiska rättigheter. Ett folk som kämpar för att försvara sina liv och livet självt. Sociala protester har alltid kriminaliserats, alltifrån Dayuma tills idag när våra kamrater, bönderna från landets södra delar, förföljs, fängslas och anklagas för att vara kriminella bara för att de försvarar livet.
De folkliga klassernas kamp och motstånd har aldrig varit en del av den liberala demokratin eller dess valsystem och än en gång ser vi det tydligt och vi känner igen det i den här presidentens auktoritära stil, han som just blivit demokratiskt vald.
Vår kamp har förts på gatorna eftersom det aldrig funnits plats för någon dialog vare sig nu eller tidigare. Dialogen är bara en show som iscensätts för att uppnå stöd från 80% av befolkningen. Borgarklassens för bara dialog med sig själva och den här presidenten tillhör borgarklassen. Vilken del av den? Det vet vi inte än, men borgarklassen lika fullt.
Dialogen förs mellan likasinnade, inom de folkliga klasserna för att ta reda på hur vi ska försvara våra intressen, som egentligen bara handlar om att försvara livet gentemot kapitalet, precis som det palestinska folket gör motstånd och kämpar mot terrorstaten Israels brutalitet och det transnationella storkapitalets geopolitiska och ekonomiska intressen.
På samma sätt kommer ett organiserat ecuadorianskt folk att kämpa och göra motstånd mot det folkmord som gruvdrift i stor skala och dagbrott innebär. Det som för det transnationella storkapitalets är en så lönande affär.
Flera artiklar av: Prensa Indígena