Larm om chilenska gruvföretags försök att dumpa avfall i havet
Översättning: Kajsa Jansson
Den chilenska gruvindustrin behöver en ny lösning för att bli av med sitt avfall. Den genvägslösning som den verkar ha i åtanke, tekniskt sett billig, enkel och snabb är att helt enkelt konstruera ett rörsystem som leder avfallet rakt ned till havets botten. Vi kan inte tillåta att gruvdriften fortsätter att göra sig rik på vår bekostnad.
Katastrofen i norr (Chile) skakade om oss. Störtfloden orsakad av kraftigt regn som jämnade hela byar med marken var ett hårt slag för folket i området, och de har ännu inte återhämtat sig. Förutom naturkatastrofen skedde ännu en katastrof som orsakade stor bestörtning, denna dock orsakad av mänskliga faktorer. Dammar fulla av gruvindustrins miljöfarliga och giftiga avfall kollapsade i samband med störtfloden. Detta drabbade folk och deras hem i regionerna Antofagasta, Atacama och Coquimbo.
I nuläget håller gruvföretag på att beräkna hur de ska kunna dumpa stora mängder av sitt avfall i oceaner och hav. Detta avfall innehåller vanligtvis alla existerande typer av tungmetaller samt en cocktail av alla de kemkalier som används för separering, flockning och andra processer för att behandla metallerna.
För att vidare granska detta nya initiativ deltog Juan Pablo Orrego, ordförande för organisationen Ecosistemas, och Flavia Liberona, verkställande direktör för Fundación Terram, i en internationell workshop i Lima, Peru den 11 och 12 juni 2015. Temat var gruvavfallens påverkan på havsmiljön. Workshopen organiserades av Grupo Conjunto de Expertos Sobre los Aspectos Científicos de la Protección Ambiental Marina (GESAM) tillsammans med Organización Marítima Internacional (IMO) och fokuserade på att utvärdera och göra en förstudie av hur dumpningen av stora mängder gruvavfall blandat med havsvatten skulle påverka djuphavsbottnarna. Denna vansinniga idé om avfallshantering kommer av att många länder inte har tillräckligt med plats för att kunna tillåta nya avfallsdammar. Dessutom framstår det som enklare att släppa ut avfallen i havet eftersom det fortfarande existerar en tanke om att oceanerna är oändliga, och dessutom inte har någon ägare.
I vårt lands fall (Chile), med ett begränsat territorium, långsträckt, med frekventa jordbävningar och vulkanutbrott, och som dessutom är extremt hårt drabbat av klimatförändringarna är folket mycket på sin vakt vad gäller industriella projekt som innebär en risk för förorening och förstörelse. Med all rätt vill människor framförallt undvika avfallsdammar i närheten av sina hem, och inte ens se dem undangömda i bergskedjan i de torrare områdena eftersom många naturfenomen ändå kan orsaka att avfallen förs ner till bebodda områden, så som redan skett på flera platser.
De stora, mäktiga och världsomspännande företagsgrupperna med anknytning till gruvnäringen funderar alltså allvarligt på att dumpa sina avfall på havets botten. Faktum är att det redan görs i till exempel Canada, Turkiet, Papua Nya Guinea och Togo. Norges regering har just gett sitt bifall till att en helt orörd fjord används för dumpning av avfall från en rutilgruva, råmaterialet för framställning av titan. Enligt en representant för Norges regering, närvarande vid workshopen, har det beräknats att gruvans samhällsnytta väger upp för fjordens ödeläggelse.
– Ett flertal oss som deltar i workshopen, och som inte är inblandade varken i gruvverksamheten eller i den rådgivning som vetenskapligt försöker rättfärdiga detta beslut angående avfallshantering, observerar land- och havsekosystemens kritiska läge och anser att det är oroväckande att man ens har denna idé i åtanke. Haven är vår planets mest komplexa ekosystem, de är till och med mer avancerade än marken och atmosfären. Antalet variabler som är involverade i havets dynamik och hälsotillstånd är oändliga. Det är omöjligt att förutsäga hur de avfallsämnen, som hypotetiskt sett ska hamna på havets botten, kommer att reagera. Men fenomen som strömmar, uppvällning, virvelströmmar, extrema väderförhållanden, seismisk aktivitet och även flora och fauna bidrar alltid till att föroreningar sprids på oförutsägbara vis, kommenterar Orrego.
Han föreslår istället en mycket strängare reglering av gruvindustrin, till och med en begränsning. Han menar att användandet av metaller för aktiviteter som varken är nödvändiga för mänskligheten eller bra för biosfären är problematiskt. Ett av de värsta exemplen på detta är krigsindustrin. Eftersom det är mycket svårt att begränsa eller ens införa striktare reglering av denna sektor, på grund av lobbyverksamhetens och medias makt i frågan borde det åtminstone krävas att gruvorna avlägsnar alla tungmetaller och neutraliserar kemikalierna innan de slutligen lagrar det då i stort sett icke-riskabla avfallet på lämpliga platser som till exempel gamla gruvschakt. Det skulle till och med kunna bli en affärsmöjlighet för gruvorna, att återanvända, återvinna och avlägsna de farliga ämnena.
Orrego tillägger att i nuläget är detta tillvägagångssätt ännu något utopiskt.
– De mer djuplodande kommentarerna vi gav under workshopen verkade inte få något gensvar varken hos rådgivare eller hos representanter för gruvindustrin. Men neutralisering av avfallen är det enda sättet att undvika att fortsätta fördärva biosfären. Om världens 12 ledande länder inom gruvsektorn, däribland Chile, fortsätter som tidigare kommer det att leda till fortsatta enorma utsläpp, miljarder med ton per år. Det blir nådastöten för haven, som är vaggan till allt liv på vår planet. Redan nu är de i ett kritiskt läge, eftersom de används som kloaker för förorenat vatten och soptippar för all sorts industriellt avfall. Rent självmord.
I Chile har det förekommit utsläpp av gruvavfall i havet i Huasco och Chañaral, med många allvarliga konsekvenser.
Enligt Orrego vill man utnyttja vårt land allt mer som experimentellt fält och modell för kringliggande länder, eftersom vi har så pass mycket gruvverksamhet och hav, och eftersom man tidigare antagit att vi sköter saker och ting på ett bra sätt.
Värt att anmärka är Antofagasta Minerals närvaro på workshopen. Det är tydligt att detta enorma företag har intresse av att teoretiskt möjliggöra detta tillvägagångssätt, eftersom Chiles territorium inte längre har plats för fler nya avfallsdammar och befolkningen är på sin vakt. Den chilenska gruvnäringen behöver en ny utväg, och ännu en gång verkar den ha i åtanke en genväg som tekniskt sett är enkel, snabb och billig, det vill säga släppa ut avfallen direkt i havet. Men vi kan inte tillåta att gruvdriften fortsätter att göra sig rik på bekostnad av mänskligheten och allt liv.
Flera artiklar av: Radio del mar