Det är bättre att prata om vissa saker
enREDando
LatiCes översättare: Charlotta Duse
Att vara frivilligt aktiv post-90tal, kriminalisering, stadsgäng, lättillgängliga avtryckare och fattigdom. Detta är några av de teman som vi talar om med stadens ungdomar, aktiva inom de utsatta områdena i Rosario. I denna rapport har de mycket att berätta, även om samhället fortsätter att titta åt andra hållet.
Manuel López utgjorde en del av gruppen La Vagancia i området Ludue ña. Han var aktiv tillsammans med Pocho Lepratt, och det var troligen av honom han lärde sig innebörden av att vara aktiv. I området där han växte upp var hopplöshet och död vardagsmat bland de unga. Han såg hur många fick lägga sin drömmar åt sidan, för att aldrig avsluta dom.
Manuel är en kille, en "ung" vuxen som idag är aktiv på andra platser och som jobbar sig igenom den statliga byråkratin för nödvändigheten att forsätta att satsa på de projekt av inkludering av ungdomarna i de bortglömda områdena i Rosario.Han har vandrat upp och ner för gatorna i Ludueña, som han säger är sitt hem, det är där han känner sig trygg. Dit återvänder han när han kan, för att hjälpa till i de aktiviteter som organisationen, Bodegón Cultural Casa de Pocho anordnar.
Långsamt, med sitt mjuka tonfall, sätter Manuel ord på den svåra verklighet som ungdomarna lever i och bär på, dömda till elände. Han har åsikter, han frågar, han bekräftar och han berättar om sina reflexioner. Han ställer frågor för att samhället själv ska börja undra vad det gör med sina ungdomar, framförallt med de ungdomar vars livsdrömmar och projekt systemet stjäl."Enligt mig är det som behövs att man går ut på gatorna, minst varje vecka, plingar på hos sin granne och ser vad hon har at säga, att gå ut ur det som du tror existerar i världen, vilket kanske inte är det du tänkte dig." Gå ut på gatan, närma sig ungdomarna när dom samlar sig i hörnen eller torgen i kvarteret. Att fråga och fråga igen.
"Vi samlades för att äta tillsammans och utifrån det kunde dom anordna andra saker: från att åka till Florida en sommar, och se hur vi åkte, vandrande, på cykel, kollektivt! Maten var samlingspunkten och utifrån detta informella möte, kunde man skapa en viss organisation", minns Manuel.Det var så som La Vagancia bildades, som ett sätt att vara aktiv och att stå emot, för de ungdomar från Ludueña som ville delta. Gruppen var ett "utrymme där folk lyssnade", där ursäkten för att samlas var att äta tillsammans vilket senare utvecklades till samtal, läsning och musik.
"Pocho job b a de mycket med den frågan, när de mördade honom hade han kontakt med många olika organisationer för att ge ungdomarna en hjälpande hand. Han underströk alltid hur vitkigt det var med ett speciellt 'frihetsutrymme' för att arbeta med ungdomarna."
För Manuel López är "utrymmen för frihet" något fundamentalt då man anordnar aktiviteter och projekt för ungdomarna, precis som det är nödvändigt att "återta gatuhörnorna". Varför är vi så rädda? frågar han. De ungdomar som samlas där har vi ingen aning om hur vi ska nå, på sin höjd ringer någon av grannarna till polisen och ber dom att hämta dom.
Att vara aktiv
"Med Pocho sa vi alltid att det är en tid av kris att vara ung, men det kommer det alltid att vara. Så länge samhället fungerar någorlunda hamnar man i rätt fil . Det är en kris att vara ung, och det är en kris att vara en social varelse." säger Manuel när han försöker finna en kontinuitet mellan de aktiva ungdomarna under 70-talet och de från 90-talet.
"Det som förändras är det som uppfattas som att vara aktiv. Förpliktelse, konceptet, idéen, som man håller fast vid. Innan var det upp till familjen att åka ut till områdena". Nu görs dessa volontärjobb på fritiden. "De frivilliga under 70-talet var övertygade om den nya människan, på 80-talet var det idéen att återta och försvara demokratin, återta de gemensamma rummer och det fanns en satsning på detta. På 90-talet var det motståndet mot Menem. Under 2000, vad kommer det att bli då?"
"Stadsgäng"
För Manuel var det nödvändigt "att förstå varför media tar detta koncept med stadsgäng och sedan rutar in folk i detta fack. Det är kanske inte mer än en kombination av 80-talets kvarterskrogar, ungdomarna och dagens mode. Men jag tycker att det verkar som att detta med 'stadsgäng' är en rädsla för det okända och något som media associerar med våld.
Men det man egentligen skulle behöva fråga sig är hur våldsamma vi är som samhälle när en kille eller tjej som är hemma i sitt hus inte kan gå till skolan, inte har tillgång till de varor som erbjuds som om de vore en handvändning bort. Detta är lögn, då du måste arbeta för att få detta, eller se om det går att nå på annat sätt."
För psykoanalytikern Martín Raffo "har mångfalden alltid existerat. Förut var det hippies, hårdrockarna, punkarna. Det är nyttigt med olikheter, men det är viktigt att skilja detta från klasssegregationen där det är 'vi' och 'dom'. Emokidet föddes inte till emokid, utan valde att vara det och borde därför stå för det som det innebär att vara emo, han eller hon måste uppfylla vissa krav som bevis för sin tillhörighet."
"För att vara emo idag, behövs vissa särdrag som man normalt sett måste skaffa sig 'på marknaden'"enligt Manuel. Så kommer man in i systemets perversioner och marknadens glupskhet, som inför vissa moden hos ungdomarna. Enligt Raffo "är det dags att fråga sig (även om bara i ett ögonblick) vad vi har att erbjuda dessa ungdomar som är ivriga att skapa sig en identitet som dom kan ta inta livet med."
90-talet i Ludueña
"Ludueña var i grunden ett arbetarområde. På 90-talet var folket på gatan och dom var tvungna att gå ut för att göra chipas, torta frita, torta asada. Hus där kvinnorna hade hand om hushållet, där de städade eller tog hand om ungdomarna, dessa fanns inte längre. Nu jobbade mödrarna två dagar i veckan och tiden räckte inte till" berättar Manuel för enREDando.
90-talet slog hårt mot kärnfamiljen i Rosario. Precarización laboral, massiv arbetslöshet, nedstängning av fabriker och polisförtryck var några av de händelser som ledde till den neoliberala modellen. "90-talet var hemskt, den organiserade droghandeln uppkom från langare och lättillgängliga avtryckare På 90-talet visste du att du kunde sluta med en kula i kroppen."
Nu är vi på väg in i 2009. Manuel tycker att ungdomarna nu är "demoniserade" av systemet. Anklagade för "farligheter", är dom offer av samhället och staten. "Det är de som stör oss vid övergångsstället för att säga att dom vill, och kan, arbeta. Vi ser dom som lata och deras föräldrar som utsugare. Det är de som vi ser vid conteinrarna, när de letar efter mat bland resterna för att de är hungriga, medans vi stänger dom ute för att vi anser dom vara smutsiga. Det är dom som fyller barerna, de som tittar ut från barerna, och som närmar sig våra fester för att se "om de flirtat något", de som vi vill stänga in för att de stör, och för att de anses vara farliga" skrev några killar från Ludueña, i första numret av tidningen som de själva ger ut, "Tierra de alguien" (TDA) ("Någons mark")
Kriminalisering
"Deras enda svar är att sänka straffåldern" säger Manuel. "Från statens sida finns inget att förvänta sig, för de sätter bara ungdomarna på olika program där man måste uppfylla vissa villkor för att få delta inom vissa områden. Enligt mig är ungdomens dynamik deras ständiga rörlighet. Det som planerats vid ett skrivbord funkar inte när du åker till dessa kvarter. Det slutar med att du försöker förändra ungdomarna för att dom ska passa in i ett av dessa program. Men i verkligheten kommer den killen eller tjejen att fortsätta att bo där han/ hon bor och leva som han/ hon lever. Det viktiga är hur vi anordnar dessa utrymmen för att vara aktiv, för att åka till dessa kvarter och se vad som visar sig."
Manuel López, som för tillfället anordnar och deltar där man arbetar tillsammans med ungdomar, framhåller att det är vitkigt att gå ut på gatan och lyssna på allt som ungdomarna har att säga. På grund av detta tror han inte allt för mycket på "programmen" som anordnas av staten eller vissa organisationer, där killarna och tjejerna "sätts in genom fönstret och inte dörren."
Problemet är, som Manuel säger, att "vi inte är vana vid att arbeta 'utsatt för väder och vind' med tält i öknen. Vi måste sätta upp tält, inte byggnader! Staten kommer med program som tex. Voluntariado, som är precis som att konstruera en stor byggnad på sand som är i ständig rörelse. Jag tror att svaren behöver vara mer micro, mer detaljerade, inom särskilda områden med särskilda personer."
Ett övertygande uttryck av önskan och handling får Manuel att ta fram ryggsäckarna som han talar om, även om det många gånger är svårt att fullfölja uppgiften att "sätta upp tält" med de förlamade statliga organisationerna. "Man kommer till ett kvarter med ryggsäcken full av saker, men säkerligen behöver man slänga denna ryggsäck för att uppfinna en ny på plats. Men vem gör detta? Hur gör man detta? Till slut tröttnar man på den statliga byråkratin."
Inkludering av ungdomarna
Det finns många utlösare som Manuel tar upp under intervjun. Vad kan vi göra som samhälle för att inkludera ungdomarna? Mycket lite, antagligen. Därför är utrymmet för organisation otroligt viktigt. "Jag försöker bidra till organisationen. Utan en organisation som stödjer dig är det omöjligt att försöka att dra igång saker. Vi borde söka på de platser där ungdomar gör andra saker, i gymnasieskolorna, i studentcentrum, på universiteten, i de gemensamma centrum, där ungdomarna från kvarteren är organiserade."
Exempel på detta är, bland många andra, ungdomarna från Mendoza och Arroyo Ludueña som har hand om folklig utbildning på "Los pinchitos", ungdomarna från Ludueña som ger ut tidningen "Tierra de alguien" eller ungdomarna från Biblioteca Fontanarrosa.
Ignorerade av den mediala debatten som skapar binomen "ungdomar=brottslighet", vimlar ungdomarnas drömmar och skapelser i pereferin, men det måste göras mer.
"Vi borde skapa utrymmen där ungdomarna kan vara, öppna och fria. Det finns ett gäng ungdomar som inte når tillgången till tex. skola. Vart ska de då ta vägen?" frågar Manuel Lopéz i slutet av intervjun.
Flera artiklar av: enREDando