Argentina: 30 000 skäl att ropa Rättvisa
LatiCes översättare: Lisa Jerkander
De började samlas 1977, inför smärtan och ångesten att inte veta var deras anhöriga var. De bankade på dörrarna till polisen, rättsväsendet och kyrkan, och fann som svar ett skyddande lager av straffrihet. Under dessa 32 år har de aldrig slutat kräva rättegång och straff för den senaste militärdiktaturens folkmördare. De bildade filialer i hela landet och idag firar de, rörda, att de muntliga förhandlingarna i Rosario har inletts.
Folkets Minnescenter ligger beläget på hörnet av gatorna Calle Dorrego och San Lorenzo i staden Rosario. På denna plats fanns ett hemligt interneringscenter, känt som el Pozo. Där passerade hundratals anhållna - försvunna, vissa av dem överlevande som idag infinner sig som vittnen och målsägande i den så kallade megarättsprocessen Feced. Den kommer i februari nästa år att ta medlemmarna i den liga av förtryckare som arbetade inom informationsservicen i Rosario, till muntlig och offentlig rättegång.
Anhöriga till många försvunna aktivister som passerade där och på andra platser inledde för 32 år sedan ett intensivt sökande. Först, efter vart de hade tagit vägen. De bankade desperat på dörrarna till rättsväsendet, till polisen och till och med till de präster som de trodde var deras vänner i byar och småstäder som Casilda. Sedan, inför likgiltigheten och straffriheten, började de samlas och fick höra andra historier, så lika deras egna.
På så sätt började en organisation bildas, som idag är en av landets viktigaste organisationer för mänskliga rättigheter. Familiares de Detenidos - Desaparecidos por razones políticos (Anhöriga till Anhållna - Försvunna av politiska skäl) föds ur det trängande behovet att veta vart deras make eller maka, deras barn, syskon, kusiner, farbröder fördes, och vad som gjordes mot dem. Att veta vilka de ansvariga för deras bortförande och de verksamma inom den systematiska planen som syftade till att få politiska och sociala aktivister, kämpar som slogs för ett land för alla, att försvinna, var.
I Rosario finns en av grundarna, tillsammans med Fidel Toniolli, Yolanda Medina som har en försvunnen bror, och Élida Luna, en referent i organisationen, vars pojkvän, Daniel Gosorito, satt anhållen i el Pozo och idag försvunnen. På just denna plats berättar Élida för enREDando hur och på vilket sätt organisationen föddes. Minnet vinner över glömskan, och återtar denna mörka plats och gör den till ett ställe där minnen, väggmålningar och fotografier återupprättar sjuttiotalets politiska kamp.
"Vi bildade organisationen pga. ett behov av att vara tillsammans och av att veta vad vi skulle göra. Det var en situation där det inte längre fanns någonstans dit man kunde vända sig för att klaga, vi fick inga svar. Och vi var en del av den generationen, vi började vår kamp när vi var mycket unga, och idag, efter många års kamp, fortsätter vi att försöka återupprätta den tiden och våra kamrater. Flera av oss lever idag tack vare att många av dem teg", förklarar Élida. Förpliktelsen mot kamraterna är oundviklig i samtalet, såsom även frågan om strategier för sökande efter anhöriga mitt under militärdiktaturen.
Yolanda berättar: "Vi började söka efter dem på polisstationerna, på platserna där de anhållna skulle kunna befinna sig. Vi kom till polishögkvarteret, till den andra armékåren, till den federala polisen. När vi inte fick svar på ett ställe gick vi till nästa. Vi uppsökte även kyrkorna, prästerna som vi kände, som vi trodde skulle hjälpa oss. Vi sökte efter dem, eftersom vi förstod att de satt anhållan, men när tiden gick inställde vi oss vid den federala domstolen, och där fick vi veta att ingen visste var de fanns. Därifrån var det tröstlöshet och desperation, och vi visste att det var säkerhetsstyrkorna som hade tagit dem".
Maktlösheten övervann dock inte behovet av att fortsätta söka. Och därför började de en dag samlas i ett hus som idag är de anhörigas mötessymbol. Där det ligger i gränden Ricardone de Rosario, är detta ställe en minnessymbol för dem som, precis där, ritade upp gemensamma strategier för att besegra rädslan och den straffrihet som diktaturen påbjöd. "Vi förstod att det var svårt att vara ensamma, att vi måste organisera oss, samlas och ta reda på vart de hade förts. Vi trodde inte för en sekund att vi aldrig skulle hitta dem. Allteftersom dagarna gick grep en väldig ångest tag i oss, och rädda började vi bestämma vad vi skulle göra. Vi beslöt oss för att mötas upp på en plats där några mödrar redan hade börjat samlas, och där verkade Liga Argentina por los Derechos del Hombre (Argentinska förbundet för mänskliga rättigheter). Jag tror att det blev en av de första platserna för motståndsrörelsen", berättar Yolanda Medina.
I början var de få. Alla lyckades inte besegra rädslan för att ge sig ut och fråga efter sina anhöriga som blivit kidnappade. "Det fanns många fördomar i samhället och även bland de anhöriga själva. Inte alla gav sig ut och sökte efter dem och många skämdes t.o.m.", påpekar Élida. På en sida befinner sig Ricardo, en överlevande från ett hemligt interneringscenter som fanns i San Juan, som också bekräftar den skräck som man levde i under de åren. "De anhöriga visste att man höll ögonen på dem, de blev förföljda, de försvann, de blev hotade".
"En annan fruktansvärd sak var när man gick för att söka och gatan var avstängd, och de sa att man måste gå på trottoaren mittemot och därifrån ropa att man letade efter en viss släkting. Då skrek de: Vem är det? En terrorist? De sa dessutom till en att man inte fick samlas i grupp, för då skulle de 'knäppa oss'", minns Yolanda.
Kyrkan och prästen Zitellis medverkan
Kyrkans aktiva medverkan i statens terrorism är otvivelaktig. "De var inte medhjälpare, utan deltagare i tortyren och kidnappningarna", slår Ricardo fast.
Yolanda och hennes mamma vände sig till prästen Zitelli i Casilda för att få veta var de skulle söka efter brodern. "Min bror tillhörde ungdomarna i den katolska verksamheten. Prästen i kvarterets kyrka var någon som man litade mycket på och vi vände oss till honom. Vi kunde aldrig tro att han också var delaktig i det. Han sa till oss att han skulle göra efterforskningar och vi trodde honom. Efter en tid kom min svägerska och berättade att den här prästen, som var Zitelli, hade sagt till henne att hon kunde gifta sig för hon kunde få pengar vid dödförklaringen. Då förstod vi att han lurade oss. Han visste vad som hade hänt Oscar. Tillsammans med min mamma begav vi oss dit, han höll mässa, så vi väntade på honom och när han tog emot oss och hälsade på oss, svarade min mamma att han lurade oss. 'Det tolererar jag inte', sa han. Han förnekade allt. Min mor bad honom 'Berätta var han är, berätta om han lever eller är död'. Jag tittade på honom och han sa. 'nåja, med tiden'. Då gick vi därifrån och vi visste att Zitelli hade förrått oss. Han var inte vår vän, utan han arbetade för underrättelsetjänsten."
"Kyrkan har, i Vatikanen, en arkivkopia av förtrycket", hävdar Ricardo och tillägger att "det finns mycket konkreta uppgifter, datum, antal försvunna. De där typerna var mycket noggranna". Och samtidigt som han pekar på kyrkans deltagande, lyfter han även fram den ekonomiska maktens aktiva roll, vilken i nuläget saknas i varje dom eller straff för folkmordet. "Dessa är inte de ideologiska ledarna, utan de har alltid varit desamma, Sociedad Rural (argentinska landsbygdsförbundet), UIA, hela det ekonomiska spektrumet, den ekonomisk-politiska grenen som alltid har styrt vårt land och som idag är emot Cristina".
Hur gick de vidare?
De anhöriga var fast övertygade om att fortsätta kampen, och tvekade inte inför att inta gatorna genom att genomföra demonstrationståg och protestera utrikes, även under åren med diktatur. "Mitt under pågående diktatur organiserade vi festivaler för frihet. Vi genomförde mycket viktiga protestmarscher. Marscherna var det som gav oss den styrka vi behövde. De anhöriga blev nu en politisk organisation, vi var inte längre ensamma, utan vi var en grupp", berättar Élida.
"Precis som Yoli sa, kunde vi aldrig föreställa oss övergreppen, men vi insåg att detta gick långt utöver en brist på kommunikation. Då började man göra anmälningar på internationell nivå, efterfrågningar i dagstidningarna, stödmeddelanden från de intellektuellas sida. Fler och fler anhöriga anslöt sig och förnuftet vann över rädslan", tillägger hon, och lyfter även fram kvinnornas styrka i kampen.
"Vår organisation utgjordes i huvudsak av kvinnor. Det var vanligtvis vi som var där mest. Yoli brukar berätta att när de kom fram till gränden Ricardone var de ganska håglösa, men så fort de kom in och mötte andra anhöriga kände de att det fanns något de kunde göra. Under många, många år levde man med förhoppningen att den saknade släktingen en dag skulle knacka på dörren.
De anhöriga firade rättegången mot juntan som en historisk händelse och fördömer den så kallade Teorin om två djävlar. "Rättegången mot juntan var ett historiskt prejudikat. Militären försvarade aldrig något, de drar sig alltid inåt", påpekar Yolanta.
De anhöriga idag
Minnet av kamraterna ligger latent, och därför, säger Élida, är minnet alltid närvarande, det är fröet som de sådde och "som bär frukt. Det som händer med rättegångarna idag och när vi ser hur ungdomarna fortsätter den här kampen, inser vi hur fröet fanns kvar över tid". Och med hjälp av minnet, blir det rättvisa. "Det är inte den rättvisa vi förtjänar, men vi lärde oss under alla dessa år att det enda sättet att förändra saker på, är genom att vi tar ställning".
Om frågan hur man ska lyckas väcka åtal mot vissa militärer och politiker, tvekar inte Élida att hänvisa till Néstor och Cristina Kirchners regering. "Det vi sa angående rättegångarna, att Kirchner öppnade ett fönster, dörren måste vi själva fortsätta att öppna, genom att ta upp saker som vi inte tycker är rätt och fortsätta göra anmälningar".
Ytterligare en historisk dag firades måndagen den 31 augusti, dagen då den muntliga förhandlingen i målet Quinta de Funes och Fábrica Militar inleddes. "Det var en historisk dag, vi satte de skyldiga på de anklagades bänk och det skapade ytterligare ett prejudikat. Vår kamp gav aldrig efter och bortom alla straffrihetslagar fortsätter vi att slita för rättvisa, och idag har vi dem där på bänken", förklarar Yolanda.
"De är få", tillägger Élida. "Men för oss är det viktigt att samhället får höra från förtryckarna vad de är, att de berättar om de saker de gjorde. Vi talar om hur de agerade i de hemliga interneringscentrumen. Då kommer vårt samhälle, som har vant sig så vid att se åt andra hållet, att tvingas att förstå och att höra att de försvunna är våra, de är syskon, brorsbarn, farbröder, äkta män och kvinnor. De är en generation som vid en tidpunkt bestämde sig för att satsa på en förändring av systemet. Och det är ett av målen för vår organisation".
Den sociala domen är fundamental för alla anhöriga, förutom det rättvisa och nödvändiga juridiska domslutet. "Vi vill ha återupprättelse för vår generation och vi vill att folk ska veta vilka de där mördarna är".
Att återta el Pozo som Folkets Minnescenter innebär också en seger. "Den första känslan vi fick var att vi hade hittat dem. Vi kände att vi på sätt och vis återförenades med de våra. Det blev också ett sätt att sörja på. Min man dödades här, de slog ihjäl honom", säger Luna.
Så fortsätter de anhörigas oförtröttliga kamp. De närvarar vid varje demonstrationståg, och försöker på alla möjliga sätt att föra de ansvariga för de ofrivilliga försvinnandena av dem som var deras bröder och systrar, pojkvänner och flickvänner, farbröder och fastrar osv., till rättegång och straff. Och Yolanda har ännu kvar minnen, tusentals anekdoter från den tid då hon letade efter sin bror tillsammans med sin mamma. Precis som hos alla anhöriga, är minnet av den där bilden ständigt närvarande, av det där försvunna ansiktet som trots det är levande på varje foto, på varje plakat som har rests för att kräva rättvisa.
"När man bestämde att tillverka plakat för att kunna nå ut med fotona, för att samhället skulle se att vi talade om en människa, en person med planer, sa jag ja. Jag lämnade min stad och tog en buss för att komma till plaza Saramiento. Jag steg av på torget, jag sprang mot huset i gränden och när jag kom fram var de redan på väg ut med fotona. När jag tittade och såg fotot av Oscar, tyckte jag precis att det var honom jag såg. Jag satte mig ner och en kvinna erbjöd mig vatten, jag tyckte att jag såg honom gå. Jag tittade igen och i verkligheten var fallet inte så, men jag tror faktiskt att vi med fotona lyckades få alla de människor som blundade och inte såg, att förstå att detta var de personer som mördarna hade fört bort".
Flera artiklar av: enREDando