Världen: Lidande, död, återuppståndelser och nya sorters terrorism
Prensa Indígena
LatiCes översättare: Cecilia Bergstrand
Att vilja och kunna vara revolutionär. För några dagar sedan såg jag några fotografier av släktingar som jag inte träffat på mycket länge. Jag blev förvånad över deras gråa hår, rynkor och stora magar, jag antar att det var länge sedan jag såg mig själv i spegeln. Jag kom att tänka på hur man kan bli kvar i en känsla och i sin egen, eller någon annans bild, som fastnat i tiden, trots att världen snurrar allt snabbare och förändras hela tiden.
Jag antar att detsamma händer med de eliter som fortfarande styr i USA. Det var länge sedan deras valuta inte hade någon som helst substantiell täckning, d v s deras pengar är bara färgat papper, som trycks med stöd av den makt de en gång hade. Då gjorde den att de kunde köpa hela världen och styra i den efter eget behag.
Deras produktivitet och värdet på deras råvaror och olja började sjunka för länge sedan och deras BNP är nästan helt intecknad. Det var länge sedan de var ägare till sin egen ekonomi. Länder i Mellanöstern, Japan och Kina har investerat, köpt upp och är idag fordringsägare till nästan hela deras skuld. Deras industrier är inte längre de mest produktiva eller effektiva i världen.
Beviset är att ekonomin är i fritt fall trots att man injicerat tusentals miljoner dollar i den. De har känt till omständigheterna länge, de ville kompensera för sin inproduktivitet och spekulerade i bubblor, med artificiella finanspaket som de sålt över hela världen.
Världens spekulationskapital måste köpa och sälja "för att kullagren i den ekonomiska maskinen inte ska sluta fungera", även om det bara rör sig om luft på burk. De köper till lägsta möjliga pris och säljer til högstbjudande. Men bubblor brukar förr eller senare krocka med knappnålar och spricka och sedan studsar tomheten runt världen. Och vad händer nu då?
Nu försöker de ta sin tillflykt till sin gamla anseende som rufsigt lejon för att få världen att köpa upp deras underskott för att allt ska kunna fortsätta som förut. Världen ligger med fötterna i vädret och de "mäktigaste" skyddar sig själva, milt uttryckt. Är världen beredd att vara intill döden trogen mot det rufsiga och tandlösa legjonet? Eller kommer den att göra kaffeved av det fallna trädet?
Jag tror att om någon trampade på dig eller behandlade dig respektlöst skulle du bara invänta ögonblicket att ge igen. Finns det någon som inte utsatts för denna behandling av USA? Jag tror inte det. Så det enda de kan vänta sig nu är ett mirakel, nu när de har snarar runt halsen och är beroende av dem de misshandlat. Kanske kan deras lama rytande eller deras alltid ouppfyllda löften inge rädsla eller också kan de prova något oväntat, något som legat undangömt länge.
Men det finns en historisk lag som säger att det finns 99,99% chans att bollen kommer att studsa tillbaka. Det förnuftiga vore att förbereda sig för det som komma skall, att de vaknar upp ur sina gamla minnen och fotoalbum och börjar anpassa sig till de nya omständigheterna, hur smärtsamt det än kan vara att konfrontera minnena med verkligheten, drömmarna med konsekvenserna av deras handlingar.
De gamla lagrarna har torkar och luktar illa. Idag finns ingen annan utväg än att skapa mer rättvisa och förnuftiga regler för utbyte. Även om de kommer att streta emot och föra oljud vet alla att sakernas tillstånd är på väg åt det hållet. Ingen vill betala för att någon annan varit oansvarig. Vi beklagar om de vill låta sig nöja med lagerkransarna. Det som slår jämnt gör inte ont.
När man börjar bli medveten om det kritiska läge ekosystemet och mänskligheten befinner sig i på grund av oss förstår man att reaktionen från den s k tredje världen inte är någon tillfällighet eller slump utan en direkt följd av och oundvikligen sker samtidigt med krisen och att de tinte finns någon väg tillbaka.
Reaktionen beror på en längtan efter en rättvisare värld. Man skulle kunna påstå att det är en önskan att få fortsätta existera. Motreaktionen från dem som förväntar sig att ingenting ska förändras trots allt, trots att det är oundvikligt, skulle verkligen kunna kallas okunnighet, mental blockering och en blind dårskap inför något som bara växer.
Men under det att de olika aktörerna skrider till handling gentemot varandra måste vi söka efter möjliga utvägar, eftersom ingenting fungerar eller finns bara i minnen eller i tomrummet inuti bubblor. Vi behöver alla andas ren luft, dricka rent vatten och äta något med näring i. Och när jag säger alla menar jag också det stora flertalet som ställs arbete i den utvecklade världen och som inte har något annat alternativ för att kunna tillfredsställa sina behov.
När en kris är global och påverkar hela planeten kan man inte bara tänka på kampen mellan länder. V kan se hur arbetarnas och löntagarnas reaktioner blir allt starkare i alla och i varje land. De styrande ser sig tvingade att välja mellan ökat förtryck eller en ny kurs som leder till verklig förändring.
Det vore inte underligt om det skulle bryta ut inbördeskrig i länder där regeringarna inte är villiga att möta kraven på förändring som förs fram och vill fortsätta hävda sin vilja genom rädsla. Men paradoxalt nog så kommer ständiga och växande förändringar i den konstituerande ordningen att ske även där viljan faktiskt finns att satsa på förändring och bättre livskvalitet.
De privligierade eliterna vill inte förlora det de anser vara sina gudagivna rättigheter som de ärvt eller förvärvat. Därför använder de alla medel de har till sitt förfogande och de är många i en värld där tillgångarna och statens tjänster i allt högre utsträckning privatiseras och större delen av regeringens tjänstemän är behjälpliga.
Slutsatsen blir att konflikten kommer att intensifieras och sprida sig i denna strukturella växelverkan trots den mediala cirkusen på stora och små toppmöten där några försöker begränsa sina förlust så mycket som möjligt, mitt i det oudnvikliga sammanbrottet, andra pasar på att fiska i de upprörda vattnen för att förbättra sin position länder-rankingen.
Vi kan inte tro på sagor och fortsätta låtsas att det som sker är en oväntad tillfällighet som inte går att förstå. (Man sjöng enkelt om det här för årtionden sedan i tangon "Cambalache") (Ung Loppis Ö.A.) I en parasitär ekonomi där några växer på andras bekostnad där interna och yttre konflikter är ständigt pågående och oundvikliga eftersom alla människor, som gör vad de kan för att förbättra samhällena de lever i, reagerar kraftigt de mitt framför ser att det som skett är det rakt motsatta.
Men i alla parasitära system kommer ett ögonblick när även parasiten påverkas eftersom den är en del av eller en beståndsdel av organismen. Det är just det och inget annat vi ser i det ekonomiska sammanbrottet i de utvecklade länderna. Där ser vi det länderna i tredje världen lidit av under sekler.
Men dagens tekonologi gör att allt det här blir globalt och sker samtidigt. Det finns varesig utrymme eller tid att komma undan. Därför är de inte bara människorna som står på gränsen till vad de kan tolerera även det utplundrade och förorenade ekosystemet gör motstånd, reagerar, ger signaler om att det är på väg mot utmattning.
Under dessa omständigheter kan man bara förvänta sig att konflikten kommer att växa. Förändringen måste ha som syfte att göra oss medvetna om behovet av att förstå hur vi kom hit och varför vi nått till denna punkt. Den måste också göra oss medvetna om vad vi kan göra för att börja förändra vårt synsätt och hur vi beter oss, för att bredda valmöjligheterna och sänka den höga spänningsnivån som kan leda till livsfara. Detta kommer inte att ske på magisk vägi.
Det är också en paradox att höra president Chávez under hans rundresa i Asien och arabländerna. Utan förskänande omskrivningar kallade han saker vid deras rätta namn, medan de styrande i den första världen fortsätter den mediala cirkus som är så full av lögner och försök att göra om händelserna till förlustelser. Den som kan se klart på omständigheterna kan inte undvika att ställa sig frågan om ärligheten eller lögnen ska segra, vilken av dem som ska ta över människornas sinnen och den offentliga scenen.
Men vi får inte glömma bort att vi inte lever inuti en TV utan i förhållanden till andra mänskliga varelser och i ett naturligt ekosystem. Omständigheterna kommer att göra det omöjligt att glömma att vi ärvt en mental modell, en norm för vårt beteende som upprepar samma tusenåriga koncept, trots alla tal och ceremonier som vi försöker urskuldra den med, vårt sätt att lägga slkulden på andra och avleda uppmärksamheten från det uppenbara och omedelbara.
Eftersom vi har behov som gör att vi är direkt beroende av vår omgivning, måste vi varje ögonblick välja och ge svar på frågorna. Dessa svar kan vara enkla reaktioner eller automatiska handlingar, vanor och trosföreställningar som lever, förökar sig och traderas mellan generationerna. Alternativet är att vi kan börja bli medvetna om att vår reaktivitet leder oss och gör att vi hålls kvar under nuvarande omständigheter men vi kan göra ett försök att byta riktning.
Det är just det som håller på att hända i den process vi upplever i Venezuela och som vi kallat den bolivarianska revolutionen. Vi bestämnde oss för en ny konstitution och lämna den fjärde republiken bakom oss. Men det är naivt att be om eller förvänta sig att den hund som skäller inte ska bitas, att imperialisterna och eliterna ska bli revolutionära och avstå från sina privilegier.
Det är vi som säger oss vara och vill vara revolutionärer som måste lära oss att överge våra drömmar och förväntningar om att berika oss själva som inte går att förverkliga. Vi måste byta beteende och bli solidariska och att dela med oss av våra förmågor, istället för att sätta ett pris på dem och göra komplicerade uträkningar för att se vad som är rättvist eller inte rättvist.
Det är vi revolutionärer som måste inse att det är vår fruktan och intressesystem som sätter ett pris på allt och förvränger livet, gör det till en ansträngning, en strid istället för något enkelt, till för att dela, här och nu. Inte för att lagarna tvingar oss eller utlovar en belöning utan enkelt och fritt, bara för att vi känner att det är rätt och det vi vill. Vi ser oss en organism där alla delarna är beroende av varandra, precis som i allt levande.
Det är därför vi säger att livet inte har något pris, det är en gåva. Hur kan vi ge konkret uttryck för denna känsla i handling och vilket motstånd kommer vi att möta? Uppenbarligen från dem som inte vill dela med sig och som ställer sig utanför därför att de är rädda att förlora något. Deras intressen gör att de sitter fast i en tid de antar finns men som aldrig kommer. Hur skulle den kunna komma, om vi alla förväntar oss allt av alla andra och ingen är redo att ge något?
Skulle barnen kunnat växa om tidigare generationer inte delat allt med dem? Skulle Alba, Petrocaribe, Petrosur eller allianserna med Kina, Ryssland och Iran kunna finnas om ingen var villig att ta första steget för att dela det man har som andra behöver? Och vad sker med dem som delar, personer eller institutioner? Blir de fattigare?
Vi ser exemplet Venezuela, ingen komplott har hittills kunna tvinga landet att ändra sina beslut och jag dristar mig att säga att det är det land som minst drabbats av sammanbrottet i den globala ekonomin. Men för att kunna urskilja det måste man kunna åtskilja mellan media och fakta, lägga personliga intressen åt sidan och inte låta dem vara den enda urtgångspunkten för ens syn på saken eller ens värdering. Det måste till en moralisk och kulturell förändring. En revolution i medvetandet.
Med andra ord kan vi känna igen och anklaga den uppenbara utsugaren och försöka förändra de globala maktförhållandena genom många olika allianser. Men det räcler inte. Vi måste också förändra den egoistiska inriktningen på våra handlingar och instängdheten i våra egna intressen och den fruktan som fört oss dit vi nu befinner oss.
Och om vi ser det kan vi också få den inre styrkan och agera konsekvent för att hålla samma kurs trots allt motstånd som ju är oundvikligt och som kan kommer sakta ner vår vilja till förändring. För ännu en gång är det bara i förhållanden och i handling som vi kan ge konkret uttryck till och materialisera det vi känner och vill. Bara frukterna av vårt beteende kan vara ett sanningsvittne till det vi säger.
Nu kommer påskveckan och med den här kommunismen vi líder under i Venezuela kommer sexton miljoner själar att ge sig ut på vägarna och passionerna rörs upp. Det som dött, som den Internationella Valutafonden som varit ett enkelt verktyg för det ekonomiska system som nu ligger för döden, vill de låta återuppstå istället för att begrava den som de borde.
Det är bara logiskt att det är så, för en parasitär och pyramidformad ekonomi, med ett enda klart uttryckt centrum, som växte genom att livnära sig på andra, kan bara överföra och socialisera sina förluster till den breda massan och periferierna. Nu ska de visa oss hur reglerna fungerar på den fría marknaden. Det är enkelt. Bankerna gör som de vill med alla papper som inte har någon som helst täckning, och som trycks av staten, tills de tömt de kontona för dem som sparar.
Men det är ju våra bespringar de använt till hasardspeklet, eller hur? Men det gör ingenting. När de stulit allt från oss kommer staten att ersätta det med offentliga medel. Som egentligen är våra besparingar och de skatter vi betalat. Men vad gör det? Det är ju bara papper! Det är ett roligt spel! Men, se upp om någon regering försöker skydda sig mot denna cancer! Den kommer att straffas! Med andra ord du måste äta upp och smälta underskottet eller förvandlas till en fredlös stat eller en terroriststat.
Säg mig, visst är det enkelt? De oundvikliga konsekvenserna av deras handlingar avmaskerar både dem och deras förskönande omskrivningar, hur mycket meningslösa ord de slösat eller den mediala cirkus de satt igång, hur många rundresor de än gör i Central- och Sydamerika i sina försök att återigen splittra sin bakgården för att bättre kunna styra den. Även om vi är på väg in i påskveckan kan vi inte göra om papper, återgivningar, hur vackra deras bilder och slogans än är, till verkliga bröd och fiskar som vi kan äta.
Dessa döda kommer inte att återuppstå eftersom de bara är abstrakta enheter, institutioner som manipuleras av grupper, med egna avsikter och intressen. När magarna börjar bullra, skriker halsarna, blickarna vaknar från hypnosen och det skenbara krossas mot behoven, mot smärtan. Allt har sin tid och tiden för skenbarheter, kommer när toleransen nått sin gräns, att ta slut.
Kanske kommer inte de globlala institutionerna att förändra något men regionerna kommer att tvingas handla i lokal valuta för att undvika dollarn. Kanske föredrar den utvecklade och priviligerade världen förtryck framför förändring, men det komer bara att leda till att motståndet hos deras egna folk kommer att intensifieras, konflikterna kommer att bli mer omfattande och kanske leda till inbördeskrig.
Under tiden kommer de stater som är verkliga representanter för sina folk byta kurs för att undvika att förlisa på detta stormiga hav. Som jag sa tidigare måste man äta, andas, skydda sig mot köld. Det gäller alla och varje dag. Det kan inte jag göra för dig eller du för mig. Det sker inte i fantasin eller i tiden och det är inte skenbart. Det är smärta, inre eld, växande intensitet som måste släckas eller lindras här och un.
Det här är tider av lidande, död och återuppståndelse. Det är bara att beklaga att vi fastnat i döden och vi kommer inte längre med våra erfarenheter. Återuppståndelse har vi hittills bara kunnat drömma om, teoretiseraöver och se för vår inre syn. Men det finns många sätt att berätta om eller ge bildligt uttryck åt en så betydelsefull erfarenhet. Det är nu tid för Törnrosa att vakna från sina drömmar…men prinsen och kyssen kommer kanske inte vara som vi väntat oss.
Flera artiklar av: Prensa Indígena