Kulturprojekt (IV)
LatiCes översättare: Lillemor Andersson
Televisionen, detta ypperliga massiva kommunikationsmedel. Vilket ämne! Men respekt för dessa massiva kommunikationsmedels privata egendom, innebär inte att man accepterar offentlig förorening, något man får oss att tro genom att sända de värsta kadaverprogrammen.
Ja, jag fäller omdömen! För att exemplifiera. Precis som att vi inte bör tillåta att ägaren till en obebygd tomt i kvarteret, gör en soptipp, bränner giftiga produkter eller lockar dit råttor, bör vi heller inte tillåta att televisionen sänder vad de vill. Naturligtvis kan någon säga, att vi har alternativet att inte sätta på TV:n eller byta kanal. Men nej, jag har all rätt att få tillgång till programutformningen. Det som jag inte kan sända, men som TV-bolagen som är ledande användare av kanaler och signaler, sänder. Med andra ord kan kanalerna tillhöra en grupp personer, men deras sändningar är allas (kanalens folk och tittarnas).
Samhället har rätt att delta i fastställandet av vilken typ av program som ska sändas. Varför? Därför att kanalerna inte är slutna cirklar för en begränsad publik. De är offentliga signaler som finns där i etern, till vilken alla landets medborgare bör ha demokratisk och fri tillgång. Ser man saken så, är vi en del av den TV-konsumerande allmänheten. Varför i så fall, kan vi inte med konsumentens rättigheter, påverka programutformningen? Vilken konsument som helst av vilken produkt som helst, har rätt att tydligt se tillverknings- och förpackningsdatum, ingående ingredienser etc. Ska vi inte själva ha rätten att påverka innehållet i den förpackning som kallas TV? Jo, definitivt.
Hur kan deltagandet förstärkas för en demokratisering av innehållet i televisionen och tillåta oss som samhälle att fatta beslut om det? URSEC, Unidad Reguladora de los Servicios de Comunicaciones (Regleringsenheten för kommunikationstjänster) finns och ägnar sig bland annat åt kontroll av radiosändningar och TV-abonnenter. De har ett mycket detaljerat regelverk som återfinns i Dekret 42/008 från Ministerio de Industria, Energía y Minería (Ministerierna för industri, energi och gruvdrift) och republikens president. I bilaga I, kapitel 1 står "Försvar av användares och konsumenters rättigheter", i bilaga II "Att främja en utökning och allmän tillgång till kommunikationstjänster" och i kapitel 2 tilläggs "Kontroll av installation och drift samt kvalitet, regelbundenhet och omfattning av alla telekommunikationstjänster, oavsett om de tillhandahålls av offentliga eller privata operatörer".
Halleluja! Det är här vi måste stärka Consejo Honorario Asesor de Radiodifusión (TV-styrelsens hedersrådgivare) som samordnas av Ministerio de Industria och MEC. Det är här vi måste prioritera kontrollen av kvaliteten på det som sänds (inte bara teknisk kvalitet). Resultaten sammanfattas till de två samordnande ministerierna, tillsammans med UDELAR (det statliga universitetet), privata universitet, lokala radiostationer, APU (Uruguays pressförening) etc, televisionskanalerna (allmänna och privata, nationella och lokala), INAU, INJU(barn- och ungdomsorganisationer), ANEP (utbildning), PIT-CNT (fackföreningsrörelsen) och representanter för nationellt kulturliv från olika kreativa områden (film, teater, litteratur, dans och musik).
Uppdragen? Att analysera de program som sänds. Att favorisera dem som uppmuntrar våra bästa mänskliga sidor. Att analysera procentandelen nationella kulturprogram som sänds. Att analysera de bildande eller destruktiva konsekvenserna av de olika programmen, främst för våra barn och ungdomar. Att analysera deltagandet av det organiserade samhället i de nya programmen, där vi kan se oss själva. Att försöka optimera kvaliteten ur alla aspekter, så att vi slipper höra fler kommentarer som: "Televisionen är den spegel, som reflekterar förlusten av hela vårt kulturella system." (F. Fellini). Jag erkänner att televisionen är en låda, ett fantastiskt instrument. Det förfärliga eller fantastiska, är det vi lägger i den. Eller hur?
Flera artiklar av: Ignacio Martínez