Jag drack mate med El Sabalero
LatiCe
LatiCes översättare: Maria Björklund
Bestörtningen vet inga gränser. Nyheten om José Carvajal, alias El Sabalero's död vid 66-års ålder i Villa Argentina, Canelones, Uruguay fyller en stor del av det uruguayanska folket med sorg.
Även många andra latinamerikaner och européer som uppskattade hans budskap, sånger och dikter under hårda tider där "Josecito" alltid var närvarande och gav allt av sig själv. Denna gycklare från vår tid visste vad exilens kyla och det delade vinet var.
Med risk för att verka nostalgisk tänker jag tillbaka på ett iskallt Sverige på 70-talet. Kanske verkar det vara enbart anekdoter, men som vår nyligen bortgångne vän, Walter Burghi, sa: "det är våra livs trådar som flätas samman."
Jag kommer klart och tydligt ihåg första gången El Sabalero skulle uppträda i Stockholm. På den tiden samlades vi uruguayare, bosatta i denna stad, i en förening vi kallade Uruguay Kommitté. En av grundidén i den dåvarande föreningen var solidariteten med fångar i fängelser som Libertad, Punta de Rieles och andra fång- och tortyranstalter i vårt Uruguay. El Sabalero's turnéer på den tiden hade huvudsakligen till syfte att samla in pengar som sedan gick till familjerna via "el Fondo de Presos" (Fonden för fångar).
José Carvajal, tillsammans med Daniel Vigletti, var en av dem som aldrig gjorde sig några problem för att uppträda. Vi kom överens om alla kostnader för hans arbete och den "öppna kommunikationen" underlättade till sist allt. Han var aldrig finkänslig och valde alltid tåg som transportmedel för att det var billigare för oss, även om han förlorade mycket tid på det. Han sa till oss: "Äh, det är inga problem" och några timmar senare var han framme vid centralstationen i Stockholm, med sitt vänliga leende och med gitarren över axeln.
Inhyst i något "solidariskt läger" förberedde han sig för sina konserter som nästan alltid omfattade städer som Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Norrköping och Växjö. Var än det fanns föreningar uppträdde han. Han började alltid tända ljus mitt i natten. Om våra barn (idag män och kvinnor) var jobbiga och störde hittade han alltid på ett sätt att få ner dem från scenen och tillägna dem en sång.
På en av dessa turnéer fick han motorstopp mitt i natten och ute i snön och mycket nära mitt hem. Han var med en kär vän, Ricardo Gutiérrez och de stannade på vin och cigaretter och sen fick vi känna att de var där med skrik och gap. Dagen efter, som om inget hade hänt, nöjd och belåten drack han mate med min mamma. Och hon sa mycket skrytsamt till alla som ville höra på: "Jag drack mate med El Sabalero". Och det var sant!
Innan denna episod hade vi satt upp gula affischer med en tecknad bild på denna "Stornäsa" runt om de mest avlägsna tunnelbanestationer i Stockholm. Men bakom allt detta fanns "arbetsmyrorna", framförallt "compañeras" och "compañeros", som Vigletti kallade oss, som hade organiserat allt det nödvändiga för att José skulle kunna ge oss sin magi och för att hans ömhet skulle sprida sig. Och för att tillsammans med klassiker som "Chiquillada" och "la Sencillita" flytta sig närmare solidaritetens eldstad.
Jag tror det var "Angelitos", om minnet inte sviker mig, som han spelade för första gången för oss på Husby Träff på 80-talet. I den räddade namnen ur glömskan på de barn som rövats bort av den förtryckande Plan Cóndor. Och då tog Simón, Mariana, Anotole och Aidas dotter till vingarna för att fly från sina tillfångatagares falska bo. Jag tror att det var långt före El Sabalero kunde veta att efter flera års ihärdigt letande av familjerna hittades några av barnen och återfördes till sina familjer. Det var på något sätt Carvajals djupa önskan materialiserad i verser och musik; den mörka tidens kamp för sanning och rättvisa fick ett "lyckligt" slut eftersom några av dessa barn, som var fallet med Simón, Anatole och hennes syster Mariana dröjde tiotals år för att bli återförda till sina familjer.
Utan att försöka vara en expert på Carvajals alster; "Angelitos "är en av de bästa sångerna. I "La Sencillita", sång som fick Villa Pancha att bli vida känt, får publiken lära känna många grannar och händelser, och vi känner djupt magin i hans sånger och hans chamarritas (folkloriskt musikslag) reser runt många av världens hörn. En enorm ömhet i hans ursprungliga texter, förpliktelse med det enkla folket. Den storartade och kärleksfulla "No te vayas nunca compañera" lever vidare i mer än ett äldreboende, det är jag säker på.
Det politiska engagemanget tvingar honom i exil till Argentina och Spanien, därifrån kastar sedan Francoregimen ut honom liksom Alfredo Zitarrosa, och han åker till Mexiko för att till slut hamna i Amsterdam. Tidningarna gav oss hela tiden nyheter om en Carvajal som aldrig var overksam. Som en "god världsmedborgare" fortsatte han att skapa texter som "Borracho con Flores" med den där frasen så kär för oss från Montevideo, både de "utanför" och de "inuti": "Que será Montevideo tan querido y tan lejano, que será de tus comparsas y toditos mis hermanos como para que no faltara nadie." (Vad skulle Montevideo vara så älskad och så avlägsen, vad skulle dina underhuggare och alla mina bröder vara för att ingen skulle saknas).
Vi minns klassiker som han sjunger om stadsdelen Sur och Palermo, med verser som för alltid fastnade i folkets minne. "Con sus conventillos, piezas de cuatro por cuatro donde se amontonan hijos y sueños casi castrados" (Med sina trasiga hyreshus, sina fyrkantiga små rum där barnen packas ihop tillsammans med drömmar som nästan suddats ut) eller "revolotear de abanicos en las abuelas de barrio, quebrando almidones del parche de tantos años para rematar con un clamor" (solfjädrar som fladdrar runt tanterna i kvarteret vikandes den gamla tyglappens stärkelse för att sy ihop med ett klagorop), framförd av Los Olimareños en av de condombes (dans/rytm av afrikanskt ursprung) som fick flera generationer av uruguayaner (mitt folk) att vibrera, detta folkslags skrik som klättrar upp på taken för att sjunga sina sånger, lika fria som fåglar.
Hur mycket poeterna än anstränger sig är det inte många som sammanfattar i strofer något så montevideanskt och så typiskt vårt som afro-uruguyanerna i karnevalen, men inte utanför sammanhanget, något som vi kan vara stolta över grannarna hämtade från den svarta kontinenten som Carvajal, liksom Figari, målar upp med texter fyllda av socialt engagemang, kraft och glädje. Det är omöjligt att i denna artikel förhindra att en del av "Juanlacacinos" alster faller i glömska. Som någon av huvudstadens tidningar skrev: Vilken sång skulle jag välja av El Sabalero? Jag skulle säga vilket verk? Då vi fördjupar oss i Ignacio Menas texter för att bli uttryckta i "Entre Putas y Ladrones", för att med penseldrag av litoraleña (folkloriskt musikslag) dyka ner i ett otal personer som har blivit förevigade och införlivade i folkets fantasi, för att var och en (som på radions tid när vi lyssnade på ett referat från en fotbollsmatch) genom sin egen fantasi kunna bygga världar fyllda av färger och göra oss deltagare i förortens äventyr.
Under sin långa karriär som artist införlivade José en samling "ritmos de giros" som han förvärvade under sin vistelse utomlands. Kanske oavsiktligt, eller kanske för hans anarkistiska och bohemiska sätt att vara, lyckades han erövra en stor del av ungdomen i Uruguay och Holland, "av dessa gudomliga hittebarn" som han brukade kalla staden Amsterdam.
Vi såg honom någon gång i Uruguay och han kom alltid ihåg "sin Flotta", de landsförvisade i Sverige och i Världen. Den sista gången vi såg honom i Stockholm, för många år sedan, kom han med samma glädje som vanligt, förverkligade mötet med hundratals "compañeros" och "compañeras" och fick både unga och gamla att vibrera på Gitarrmuséet i samma stad. Han fick oss att känna som om han skulle återvända vilket ögonblick som helst. Reportagen i de montevideanska tidningarna beskrev att han under sina sista framträdanden sjöng för döden, som jag är säker på inte är en kvinna (döden = "la parca", femenin form på substantivet i spanskan) eller snarare än att sjunga var det att svära och förbanna. Sagan om José Carvajal El Sabalero har avslutats i denna värld. Han fastslog att "las ruedas de la historia son de carne y hueso" (historiens hjul är av kött och blod). Du kommer alltid att vara i "Volver" för att stanna långt i söder, i sin födelsestad Juan Lacaze, mellan floden la Plata och floden Uruguay alltid redo ifall han behövde ställa upp och visa solidaritet med någon om det behövdes för att "säga ett sanningens ord till någon bråkstake".
"Josecito" har lämnat oss, som vårt folks gycklare når "Josecito" djupet av våra hjärtan.
Tack broder! "De obetydliga" är dig evigt tacksamma.
Flera artiklar av: Daniel Marrero, LatiCe